Efter en längre tids stiltje på biokanalsfronten har projektet dragit igång med en ny fas. Målet med del 2 av biokanalsprojektet är att utreda om Eldbäcken utgör ett fullgott habitat för flodpärlmusslor och dess värdfisk – öringen. Förhoppningsvis kan det vi kommer fram till ha stor relevans för åtgärder som syftar till restaurering av vattendrag och anläggande av nya habitat som kompensation för förstörda habitat. Det första steget i projektet blir att genomföra vissa biotopåtgärder i biokanalen (t.ex. tillföra död ved samt lägga i block) för att göra den mer passande för flodpärlmusslor och öring.

Den första snäckan som hittats i biokanalen

Gomphidae

Det är inte lika underhållande när provet ser ut såhär…1425 st knottlarver och inget annat.

I väntan på vår och fältarbete har jag tittat på de bottenfaunaprover som samlades in under 2012 och 2013. I proverna hittade jag tre familjer som är nya för biokanalen – Planorbidae (fösta snäckan!), Gomphidae (trollslända) och Sericostomatidae (nattslända). Dessa tre familjer hittades alla i poolhabitaten.

Åsa Enefalk speglar sig i pinnarna i Karlstads Universitets strömrännor.

Idag höll Åsa Enefalk ett intressant och uppskattat seminarium med titeln ”Effects of fine woody debris on brown trout”. Hon började sitt föredrag med en genomgång om den ekologiska teorin bakom öring och död ved. Död ved, eller ”fine woody debris” (pinnar!) som Åsa forskar om, kan påverka öringen och dess tillväxt på flera olika sätt. Pinnarna kan ge skydd från strömmen, vilket minskar energiåtgången och därigenom kan öka tillväxten. Veden kan också ge avskärma en öring från andra öringar och på så sätt minska mängden konflikter mellan fiskarna. Genom att inte slösa lika mycket tid och energi på att slåss kan fisken ägna sig åt att tillväxa. Den döda veden utgör också habitat för öringens mat – bottenfauna – och ger fisken skydd från predatorer. Men för mycket ved är inte heller bra. En massa ved kan bli ett problem vid jakten på maten och om fiskarna istället för att ha lite koll på varandra irrar runt i en vedlabyrint, för att plötsligt stöta på varandra kan det leda till mer aggression.

Åsa berättade sedan om hennes forskning runt dessa här teorier. Hon beskrev både ett laboratorieförsök i källaren på Kau och ett experiment i utomhusrännor i Finland. Hon har sett att öringen gärna uppehåller sig i veden och bekräftat att veden påverkar fiskens beteende. Tidiga resultat pekar på att sambandet mellan ved och tillväxt inte alltid är glasklart. En intressant aspekt av resultaten var hur fiskarnas inbördes rang påverkar hur de drar nytta av och beter sig i veden. Till exempel var aggressiviteten hög för fiskar med hög rang, både i miljöer med väldigt lite och väldigt mycket ved men mindre med mellanstora tätheter av ved. För fiskar med låg rang utgjorde dock även mycket ved ett skydd från aggressivitet.

På tisdag kommer Åsa Enefalk, doktorand vid Karlstads Universitet, hålla ett seminarium med titeln “Effect of fine woody debris on brown trout and stream invertebrates”. Seminariumet ges klockan 13:15 i rum 5F416 på KAU. Alla är välkomna! Större grupper föranmäler sig till john.piccolo@kau.se.

Vårens seminarie-program kan förresten läsas under kalenderfliken på bloggen och bjuder på flera väldigt intressanta föredrag.

Bestånden av lax på västkusten har minskat betydligt de senaste åren. Via HAVs hemsida berättar Håkan Karlstrand: “Orsakerna till att bestånden minskat är komplexa och varierar från vattendrag till vattendrag. Gemensamt för alla bestånd är att överlevnaden för unglax under första året i Atlanten har minskat drastiskt sedan 1980-talet… …Klimatförändringar kan ha lett till att förutsättningarna för laxens uppväxt i Atlanten försämrats. Utbyggnad av vattenkraft, försurning, sjukdomar och parasiter samt ett ökat fiske är andra orsaker.”  Nu föreslår HAV hårdare regleringen av fisket i havet. Detta innebär främst minskat fiske på blandade (starka och svaga) bestånd genom regleringar av nätfisket, samt minskad dagskvot för handredskapsfisket.

Läs mer på HAVs hemsida: HaV föreslår nya regler för att skydda lax och öring på västkusten

I somras var vi vid Hunderfossen i Norge för att hjälpa till att märka vandrande öring. Det hela var en del av ett försök för att testa effektiviteten av fisktrappan/fällan vid kraftverket och jämföra fisk som en gång gått in i trappan med fiska som inte gjort det. Nu finns ett kort film-reportage om försöket på Verdens Gangs hemsida:

Just nu är höstens nedströmsvandring av lax (och öring) kelt i Klarälven i full gång. Vi följer ett fyrtiotal radiomärkta laxars öden och äventyr och hoppas samla in intressant information. Detta är tredje säsongen i rad som vi med radiotelemetri följer den utlekta laxens vandring och beteende i älven. Av störst vikt, inför framtida fiskvandringsåtgärder, är kanske att vinna ytterligare kunskap om fiskens beteende vid det första vattenkraftverket (Edsforsen) som de stöter på under sin nedströmsvandring.

Höst vid Edsforsens damm, Klarälven.

Gallret vid ett av turbinintagen vid Edsforsens kraftverk. Om man kollar noga kan man i högra hörnet se tre-fyra kelt som står och undrar (?) vart de ska ta vägen.

Ett nytt experiment om öringens vinterbeteende ligger i startgroparna i akvarieanläggningen på Karlstads Universitet. Johan Watz, doktorand på laxfiskars vinterekologi, är general för experimentet, i vilket olika beteendetyper av öring ska testas i konkurrensförhållanden med och utan yttäckande is. Beteendetyperna definieras som fiskar med hög respektive låg vilometabolism (beräknas genom att mäta gälslagsfrekvens i vila i mörker). Vilometabolismen hör ofta ihop med aggressivitet, där aggressiva, dominanta fiskar som regel har hög vilometabolism. Vi hoppas se hur närvaron och frånvaron av ett istäcke påverkar interaktioner mellan fiskar med de olika beteendetyperna och i förlängningen förstå hur detta påverkar strategier för vinteröverlevnad.

Istäcke på ett av strömakvarierna i källaren på KaU.

Johan Watz pekar ut kammaren där fiskens vilometabolism mäts. Fisken placeras i ett mörklagt akvarium under en tid för att “lugna ner sig”. När fisken gått ner till vilometabilsm filmas den och gälslagsfrekvensen räknas. Hög gälslagsfrekvens innebär hög vilometabolism och vice versa.

Under två dagar har aktiviteter pågått vid Siljan för att komma vidare med att rädda den hotade Siljansöringen. Representanter från fiskevårdsområdesföreningar, andra intresseföreningar, universitet och intresserad allmänhet har samlats för diskussioner och föreläsningar. Slutsatsen var att man måste samarbeta och dra åt samma håll och att man ska satsa på den unika resurs som den vilda öringen utgör. Återställandet av fiskvandringen i Siljans biflöden har redan inletts och kommer inte bara gynna öringen, utan alla vandrande fiskarter som t.ex. siken som observerades under rundturen (se foton nedan).

Media rapporterade från vissa av aktiviteterna:

Dalarnas tidningar – Mora tidning

Dalarnas tidningar – Falukuriren

Sveriges Radio P4 – Dalanytt

Sveriges Radio P4 Dalarna Morgon med Anna och Love (cirka 2:15-2:20 in i programmet)

Lars og Lars är ett norsk fiskeprogram på kvällstidning VGs hemsida. För den som orkar med en viss dos skrikig norsk reklam kan man här se ett litet reportage om radiomärkning av öringsmolt i Guldbrandsdalslågen-Mjösa-systemet. Det är NRRV bekanta Mårten Kraabol som märker och intervjuas.

Idag pratade John Piccolo om smoltmigrationen i Klarälven på seminariet  ”Understanding smolt  migration in Klarälven”. Under två år (2012 och 2013) har John Piccolo med fältarbetare och nordlig experthjälp fångat smolt med ryssja i Edebäck (strax uppströms Edsforsen, det åttende kraftverket från Vänern och det första kraftverket de nedströmsvandrande smolten stöter på i sin vandring mot sjön).

Syftet med arbetet har varit flerfaldigt: För det första har man kunnat studera smoltvandringsperioden som sådan. När och hur länge vandrar smolten? Detta har arbetet med ryssjan gett en tydligare bild av då smolt fångats från början av maj och en bra bit in juli. Denna kunskap kan potentiellt användas för att tajma spill-vatten vid kraftverken eller andra åtgärder för att underlätta överlevnaden i vandringen i den utbyggda delen av älven. Man skulle även kunna tänka sig att information om den naturliga smoltvandringsperioden kan användas för att tajma utsättningen av den odlade fisken. Vidare är det – eftersom smolt märkts, satts upp uppströms ryssjan och i vissa fall återfångats i den – möjligt att uppskatta antalet vandrande smolt. En uppskattning av smolt-produktionen i älven kan sedan relateras till habitatkvalitet, antal lekfisk, överlevnadstal i älv och sjö. Det framtida målet är, för John Piccolo, att kunna skapa en modell av laxpopulationen som sammanlänkar laxens skiftande habitat (lekplatser, uppväxtplatser, vandring, sjö osv) och livshistoriefaser.en annan vision är att kunna studera “ecoevolutionary dynamics” där till exempel populationsmodeller, evolution och klimatförändringar analyseras. För detta krävs dock ytterligare och rejäla ansträngningar – både i älv och sjö.

John avslutade med att trycka på värdet av att få igång ett smoltmonitoring-program i Klarälven. Föredraget följdes av diskussion om Klarälvslaxen och dess framtid.