Som jag redan skrivit om på bloggen tidigare var vi för några veckor sedan vid Hunderfossen i Norge för att hjälpa till att märka vandrande öring. Det hela var en del av ett försök för att testa effektiviteten av fisktrappan/fällan vid kraftverket och jämföra fisk som en gång gått in i trappan med fiska som inte gjort det (iaf inte samma säsong). Fisken som upplevt fällan märks ju lätt när den just fångats i fällan. Den naiva fisken, alltså fisken som aldrig upplevd fällan, måste däremot fångas i älven eller sjön.

I försökets systerstudie hemma i Klarälven fångas den naiva fisken i ryssja ute i sjöns mynningsområden och får sedan på egen hand vandra upp mot kraftverket i Forshaga. Det har också gjorts försök med att märka fisk fångade i sportfisket nedströms fällan. Vid Hunderfossen däremot hade de en annan fångsmetodik. Genom att styra spillvattnet till den bortre spilluckan under en period innan märktiden lockades fisken till området precis nedströms denna spillucka. När märkningen skulle börja stängdes spilluckan hastigt, vattnet försvann och fisk blev kvar i pölar och kar i området nedströms. Frivilliga sportfiskare hjälpte till att stänga möjliga flyktvägar och fångade fiskar placerades i håligheter där vatten fortfarande fanns kvar.

Metoden hade använts framgångsrikt tidigare och Morten Kraabøl, vår norska kollega, hade stora förhoppningar om en god fångst och många märkta fiskar. Dock ville det sig inte riktigt idag. Visst fångade vi och märkte vandrande öringar, men inte alls så många som vi hoppats på. Anledningen till det låga antalet kan vara flera. Morten pratade om att högt vatten gjorde det möjligt för fler fiskar att hinna fly ut från området när vattentillförseln ströps. Men det kan såklart också handla om att få fiskar var där just den dagen/tidsperioden/året. Vi märkte i alla fall alla fångade migranter med Carlin-märken varefter fiskarna släpptes åter till älven, nedströms kraftverket. Inom kort ska flera fiskar märkas, både med Carlin-märken och radiomärken.

Anna Hagelin är redo inför märkning. Säkerhetsutrustningen var regid: vadare, livdräkt, flytväst, signalväst och hjälm. Dessutom kvitterades nedklättring och återkomst av en säkehetsansvarig från kraftbolaget.

Ett helt lag frivilliga sportfiskare hjälpte till att fånga och samla in fisk i området nedanför spill-luckan när spilletvattnet där strypts av.

En öring placerad i kvarvarande vatten pöl/kar i väntan på märkning.

Carlin-märkning av en öring i en märkvagga.

Stina Gustafsson med assistans har under ett par dagar elfiskat i vackra Älgåälven. De små öringar som fångats har märkts med PIT-tags och släppts tillbaka på ungefär samma plats som de fångats. De kan senare återfångas och en får en bild av tillväxten och rörelsen.

En elfiskad flodkräfta

Flodpärlmusslor

En nymärkt öring

Åsa Enefalk rapporterar från Finland:

“Min forskning handlar om att ta reda på om öringar mår bättre när de bor i bäckar där det ligger pinnar, kvistar och annan fin död ved – och om de mår sämre utan dessa trevliga inslag i sin hemmiljö. Just nu håller jag på med ett experiment där unga öringar får simma i konstgjorda bäckar, vissa med knippen av meterlånga pinnar i vattnet, vissa utan. Hur tar man då reda på om öringarna mår bra eller dåligt? Ett sätt som används mycket är att väga och mäta dem innan och efter försöket. Öringar som växer fort antas ha det bra – för öringar är det verkligen en fördel att växa sig stor på kort tid. Ju större fisk, desto fler romkorn, och desto större chans att föra sina gener vidare. För öringhanar går det bättre att få para sig om de är stora.

Men tänk om mina öringar aldrig någonsin använder de där pinnarna jag har lagt i? Tänk om det beror på något helt annat om de växer fortare i bäckarna med pinnar – det kanske råkar finnas mer mat i just de bäckarna, eller så väljer de att vara i någon del av bäcken som är utan ved, men bättre än ställena där de ved-lösa öringarna står… Hur tar man reda på om fisken gömmer sig i veden, om den knaprar i sig insekter som kryper på veden, eller om den blankt struntar i veden?

När det gäller maten kan man faktiskt magpumpa fisk. När man ändå söver den en stund för att väga och mäta kan man också suga ut maginnehållet med en liten spruta. Sedan är det ”bara” att kolla om de uppätna krypen matchar krypen på veden (som man också tar prov på).
När det gäller var fisken är någonstans är det lurigare. Som tur är finns det en fantastisk teknik som kallas PIT (passive integrated transponder). Det är små elektroniska chips inkapslade i glas. Resultatet blir ett märke som ser ut lite som en lakritspinne, som kan ligga i fiskens bukhåla utan att störa, och som kan läsas av med en antenn när man kommer tillräckligt nära. När märket läses av får man reda på den unika kod som just det märket har – den fiskens ”namn” om man så vill. Ordet ”passive” betyder just att märket inte ”gör” något förrän antennen är tillräckligt nära för att ”väcka” det. Eftersom jag är biolog och inte fysiker tänker jag inte försöka förklara närmare hur det går till. Poängen är i alla fall att PIT-märket inte behöver något eget batteri, utan kan läsas av år efter år om man så vill.

Just det här experimentet gör jag i Finland tillsammans med fiskforskaren Ari Huusko. Här har vi ordnat så att PIT-antennerna är byggda som en ögla som går ner under botten på bäcken, tvärsöver bäcken, och sedan upp över vattenytan och tillbaka. De registrerar varje gång en fisk simmar igenom öglan för att komma till eller från veden. Det kan man kalla stalking på hög nivå!”

Enheterna som utgör mellansteget mellan PIT-antenn och dator.

Så här kan det se ut på dataskärmen som tolkar signalerna från PIT-antennerna. Uppe till höger simmar en fisk förbi en antenn, och koden kommer upp på skärmen. Till vänster är det en annan fisk som simmar förbi en annan antenn.

I slutet av förra veckan for Anna Hagelin, med mig som assistent, till Hundefossens kraftverk i Guldbrandsdalslågen för att märka fisk som en del av en undersökning av kraftverkets fisktrappas effektivitetet. Det är en parallel studie till den Anna driver vid Forshaga kraftverk i Klarälven. Vid Hunderfossen  brukar ungefär 700 migrerande öringar från sjön Mjösa vandra förbi årligen. De väger vanligtvis 3-4kg men lekfisk på upp till 12kg förekommer. Ovan kraftverket finns 60km älv med flera fina lekplatser.

En grupp öringar som vandrat upp i fisktrappan – där de räknas i en fiskfälla innan de får fortsätta uppströms – har redan märkts med Carlin-märken och transporterats nedströms igen. Ytterliggare en grupp fiskar ska fångas utanför fällan – alltså innan de upplevt trappan – och märkas. Genom att följa de märkta fiskarnas vidare öden vill man se hur effektiv trappan är – hur stor andel av de närvarande fiskarna som hittar upp i den och hur lång tid det tar.  Dessutom, genom att jämföra fisk som tidigare vandrat genom trappan men satts ned, med fisken som aldrig upplevt trappan hoppas man bättre kunna förstå hur viktig fiskarnas tidigare erfarenheter är för deras benägenhet att hitta och gå upp för trappan. Ett antal fiskar ska dessutom radiomärkas så att man ska kunna följa deras rörelser nedanför fällan i mera detalj.

Mer om själva märkningen kommer inom kort…

Hunderfossen och det sagolika blågröna vattnet.

Fiskfällan – huset där fisken räknas anas bakom björkarna.

Mårten Kraabol berättade att överlevnaden vid nedströmsvandringen förbi kraftverket var mycket hög- både för smolt och kelt. En timmerränna alldeles bredvid turbinintaget bidrar till hög spillpassage. Men även via turbinerna – modell Kaplan – har smolt smoltöverlevnaden visat sig vara stor. Barriären på bilden används inte för att guida fisken – det är den för grund för.

Förra veckan åkte Martin och Stina upp till Älgån för att reka inför höstens musselprojekt.

Det första vi gjorde var att ta reda på ifall det fanns gravida flodpärlmusslor i bäcken, vilket det gjorde.

En titt på musslans gälar avslöjar ifall den är gravid eller inte.

Sedan följde elfiske för att få en uppskattning av mängd och storlek på de öringar som kläckts i år. Tyvärr var många av dom fortfarande väldigt små och det kan dröja innan de vuxit till sig tillräcklit för att kunna bli märkta.

Martin in action, dagens fångst och en elfiskad kräfta

Nästa vecka blir det nog en till tur upp till bäcken. Då är det förberedande habitatundersökningar och ännu ett elfiske som gäller. Vi håller tummarna för att öringen växt till sig till dess.

Åsa Enefalk berättar om sin forskning: “Öring gynnas av död ved i vattnet. Att ta reda på hur mycket och på vilket sätt är kärnan i min forskning. Det kan vara en stor utmaning ute i naturen där öringen påverkas av många faktorer förutom den döda veden. På lab i Karlstad finns möjligheter att kontrollera allt utom mängden död ved, och jag har just avslutat ett försök här. Nu kommer jag att starta upp ett försök i norra Finland, där jag fått chansen att använda en anläggning med konstgjorda bäckar utomhus. Det blir ett bra komplement till labförsöket, eftersom anläggningen i Finland är större och ”semi-natural”, dvs öringarna får leva av de byten som finns i de konstgjorda bäckarna, och vattnet kommer från en närliggande sjö. I detta försök kommer jag först och främst att titta på tillväxt, och se om öringar med död ved i vattnet tillväxer bättre. Jag har gjort ett första besök, och nu ligger videpinnar och öringyngel i bäckarna och ”gottar till sig” inför experimentstarten i augusti.”

Några av de konstgjorda bäckarna i norra Finland.

På väg till och från anläggningen mellanlandade jag i Uleåborg, en stad som liksom Karlstad är grundad av Karl IX, byggd på ett floddelta och känd för sitt laxfiske. En skillnad är att i Uleåborg finns ett stort vattenkraftverk mitt i stan, och därmed en imponerande fiskväg genom stans stadspark.

En radiomärkt öring har rapporterats in som fångad och tillbakasläppt i trollingfiskets fångstrapportering i Vänern. Detta är alltså en fisk som märktes i Forshaga innan uppstransport förbi kraftverken i Klarälven förra sommaren och som därefter eventuellt lekt och sedan tagit sig ner förbi de åtta vattenkraftverken och ut i Vänern. Ingen från Kau var på plats och kunde scanna av radiosändaren, så exakt vilken fisk det handlar om är inte helt klart. Vi har sett två radiomärkta öringar passera kraftverket i Forshaga. En fisk som föll tillbaka redan innan lek och sedan Klarälvens Zlatan som vi tidigare berättat om på bloggen. Den senare skulle i sådana fall ha lekt i biflödet Höljan, under hösten vandrat förbi alla kraftverk, spenderat vintern i Vänern och sedan hälsat på uppe i trollingfiskarens båt.

Anders Andersson med en radiomärkt öring sommaren 2012

Igår var jag, Anna Hagelin och Stina Gustafsson ute med båt på kraftverksdammen vid Edsforsens kraftverk i Klarälven.

Under våren har vi spårat radiomärkt nedströmsvandrande lax och öring kelt vid kraftverket. Med hjälp av stationäraloggrar har vi kunnat registrera den radiomärkta fiskens rörelser när de kommer till dammen i Edsforsen. När fisken närmar sig loggern registrerar denna radiosignaler från den radiomärkta fisken. Vilken signalstyrka som registreras beror bland annat på sändarens avstånd till loggern, på dess relation i förhållande till antennens riktning och på om det finns sten eller cement mellan sändaren och loggern. För att sedan kunna överföra de olika registrerade signalstyrkorna till en fysisk karta måste vi göra en signalkarta. Därför har vi med en båt fört en sändare runt i dammen samtidigt som vi noga skrivit upp tidpunkter och positionerat oss på en karta. Sedan kollar vi vilka signalstyrkor de olika loggrarna har registrerat när vi befunnit oss på bestämda platser i dammen. Med denna information kan vi  rita en signalkarta. Och denna karta jämför vi tillslut med de signalstyrkor loggrarna registrerat från de olika passerande fiskarna. Målet är att få en bild av hur laxfisken rört sig i och förbi dammen. Såsmåningom kan denna kunskap bidra till en effektiv passageväg – som antingen släpper förbi fisken eller fångar upp den för transport förbi de sju ytterliggare kraftverken som väntar nedströms Edsforsen.

“Sportfiskarna driver sedan 2012 ett treårigt fångstdataprojekt för att öka kunskapen om sportfiskets fångster och om bestånden av lax och öring i Vänern. Alla rapporter som kommer in lämnas vidare till bland annat SLU, Havs- och Vattenmyndigheten och länsstyrelser för forskning och förvaltning vilket på sikt ger bättre fiskevård och sportfiske i sjön.”

“Sportfiskarnas projekt för ‘Fångstdata för Vänerlax och öring’ ger nu konkreta vinster för sportfisket då extra öring sätts ut i Vänern 25 maj som bonus för bra fångstrapportering.”

“Media och fiskeintresserade är välkomna att delta vid utsättningen i Åsfjorden lördag 25 maj. Representanter från fångstdataprojektet kommer att finnas på plats för att svara på frågor om fångstrapportering och fiskutsättningar, mm. Fångstdataprojektet drivs av Sportfiskarna, i projektets referensgrupp ingår Fortum, SLU, länsstyrelserna i Västra Götalands län och Värmlands län, samt Karlstads universitet, projektet finansieras med medel från Fortums Miljöfond.”

Det skriver Sportfiskarna på sin hemsida: http://www.sportfiskarna.se/artikelsida/tabid/78/smid/385/ArticleID/1467/reftab/37/Default.aspx

Idag har Anna Hagelin, doktorand vid Karlstads Universitet pratat om lekvandrande lax och öring i Klarälven. Genom att radiomärka uppströmsvandrande fiskar studeras beteendeskillnader mellan vild och odlad lax, mellan tidigt vandrande (juli) och sent vandrande (augusti) lax och mellan lax och öring. 2011 spårades 62 fiskar och 2012 91 fiskar.

Vild och odlad lax skilde sig åt på flera punkter. Flera vilda än odlade laxar vandrade direkt upp mot lekplatserna, medan en betydligt högra andel av de odlade fiskarna simmade upp och ner på jakt efter lekplatser för att så småningom trillade ner, bort från lekområdena, bakom kraftverken. Odlade laxar lekte dessutom marginellt högre upp i system, visade holdingbeteende (alltså höll på lekplatsen en tid i samband med lek) i lägre utsträckning och under kortare tid. De huvudsakliga lekområdena i Klarälvens huvudfåra var Strängsforsen, Kärrbackstrand och Skyllbäcksholmarna. En betydande del av den radiomärkta öringen lekte i biflödet Höljan.

Den lekvandrande laxen och öringen i Klarälven simmar för egen maskin upp till Forshaga vattenkraftverk där de fångas i en fiskfälla och körs med lastbil förbi de åtta vattenkraftverk som skiljer Vänern från lekplatserna.  Under våren ska Anna driva en studie om laxens vandring upp mot vattenkraftverket i Forshaga – och dess beteende framför kraftverket och den fiskfälla som finns där. Anna ska undersöka vilken väg fisken vandrar och hur lång tid tar från Vänern till Forshaga, fällans effektivitet (hur många fiskar av de som försöker som tar sig in i fällan), hur mycket fisken fördröjs vid fällan, hur fällan och fisken fungerar vid olika flödessituationer och spillmängder. Hon ska också undersöka om fisk som gått in i fällan en gång har lättare eller svårare att ta sig in en andra gång – detta genom att låta fiskar som redan gått in i fällan en gång försöka igen. Har de under andra försöket lättare att hitta fällan, eller skyr de tvärtom fällan och fördröjs ytterligare? Som grädde på moset genomförs en liknande studie, fast med vandrande öring vid Hunderfossen i Norge. Vi ser fram emot de intressanta resultaten!