SVT rapporterar om en planerad kraftverksutrivning i Mörrumsån. Det är Mariebergs kraftverk, vandringshindret närmast havet som ska rivas. Genom att den gamla laxtrappan ersätts med fri passage ökas vandringsmöjligheterna för fisk samtidigt som utrivningen återskapar gamla strömvattenhabitat i vattendraget. Åtgården förväntas gynna laxen och ha en positiv inverkan på lokalt fiske och friluftsliv. Se inslaget på SVT nedan och passa på att kolla in NRRV:s arbete i Mörrumsån.

Lekvandrande laxar, liksom öringar, har radiomärkts och deras lekvandring studerats i Klarälven. Här märker Anna Hagelin en lax med radiosändare.

Igår höll Anna Hagelin, doktorand vid Karlstads Universitet, ett seminarium med titeln “Fallback frequency in Landlocked Atlantic salmon and Brown trout – Does timing matter?”. Hon berättade om preliminära resultat av en telemetri-studie på lax och öring i Klarälven.

När lekvandrar laxen och varför just då? De allra flesta Atlantlaxar leker på hösten men variationen i när de vandrar upp i älven är stor. En del populationer (eller delar av populationer) vandrar på hösten innan lek, andra redan på våren och i en del extremfall – som till exempel i Loire, Frankrike – vandrar lax upp redan hösten/vintern året innan lek. Eftersom laxen inte äter i älven innebär en tidig uppvandring en potentiell kostnad i form av utebliven tillväxt. Frågan är då varför många laxar ändå vandrar upp tidigare än de “skulle behöva”. Flera teorier har försökt förklara de tidiga vandrarna. En vanlig förklaring är att de tidiga vandrarna vandrar högre upp i systemen och därför behöver mer tid för att vandra. En annan förklaring är att de behöver ta sig upp i vattendrag som bara är passerbara under vissa delar av året (detta är exempelvis en trolig förklaring för extremfallet Loire). Genom att vandra in i en kall älv, utan predatorer och vila sig fram till lek skulle fisken också kunna byta reducerad tillväxtmöjlighet mot högre överlevnad. Tidiga fiskar kan också tänkas få en en konkurrensfördel på lekplatsen gentemot sina senkomna, och mindre hemtama, populationsfränder. Olika förklaringar kan tänkas vara sanna i olika grad för olika populationer.

I Klarälven, där laxen vandrar upp åtminstone från maj till oktober, vet vi inte vad som driver variationen. Vad Anna Hagelins preliminära resultat visar är dock att fiskar som vandrar upp i Klarälven tidigt i högre utsträckning blir fallbacks. I utbyggda vattendrag där den uppströmsvandrande fisken passerar vattenkraftverksdammar, antingen via fiskvägar eller genom att lyftas/transporteras, finns risken att de ska falla tillbaka nedströms kraftverket igen – via spill, turbiner eller fiskvägar. Fiskar som faller tillbaka kallas fallbacks. Att falla tillbaka kan ha kraftig påverkan på den individuella fisken –  det ökar tids- och energiåtgången för passage – och på populationen som helhet. På platser där fisken räknas vid passage kan förekomsten av fallbacks leda till dubbelräkning och felaktiga beståndsuppskattningar. I Klarälven där den uppströmsvandrande laxen fångas i Forshaga, transporteras uppströms, förbi åtta kraftverk utan fiskvägar, och släpps ut i älven för att fortsätta sin lekvandring är att falla tillbaka likställt med att bli utestängd från lekplatserna. Detta innebär naturligtvis att fallbacks är en viktig aspekt av förvaltningen av laxbeståndet i älven. Men varför faller tidiga fiskar tillbaka i högre utsträckning än sena? Och vad skulle man kunna göra åt det? Det är några av frågorna Anna jobbar med just nu. Vi ser fram emot resultaten av detta arbete!

Många olika fiskarter vandrar för lek, övervintring eller födobehov. Länsstyrelsen i Gävleborg presenterar på sin facebook-sida, FiskaGävleborg, ögonblicksbilder från fällor för nedströmsvandrande fisk och korta filmklipp som visar fisk som vandrar uppströms vid en fiskräknare. Filmklippen kommer från en för Sverige ny fiskräknare som är placerad i den naturlika fiskvägen vid Hillevik, Björkeån. Laxsmolt, öringsmolt och ål förekommer naturligtvis i nedströmsrapporterna medan fiskräknarbilder under senaste tiden visat abborre, gädda och cyprinider. På sidan går det också att följa åtgärder för att underlätta både uppströms- och nedströmspassage. Intressant läsning!

Bilder från fiskräknaren (klippt från FiskeGävleborg på facebook)

En forskningsrapport med titeln “Granö fiskavledare” har nyligen färdigställts. Författarna Jonas Christiansson, Simon Karlsson och Olle Calles introducerar den så här: “Två år, fyra säsonger, ca 11000mil i bil, nästan 300 märkta ålar, ett spräckt ögonbryn och ett dött rådjur. Ja, det är mycket slit, strul och lösningar som ligger bakom denna rapport som handlar om utvärderingen av den nya fiskavledaren i Granö, Mörrumsån. Vi hoppas att rapporten ska nå ut till intresserade privatpersoner samt professionella och den belyser verkligen behovet av att faktiskt utvärdera fiskvägarna som man bygger. Att inte bara förlita sig på att fiskvägen finns, och därför fungerar den, vilket inte alltid är fallet. Situationen för utvandrande blankål från Åsnen och i Mörrumsån har avsevärt förbättras i och med installationen av denna fiskavledare, men arbete återstår innan man besitter tillräcklig kunskap om exakt hur en avledare ska utformas på olika platser och hur detta ska kommuniceras till beställare, ingenjörer och tillverkare. Trevlig Läsning!”

Läs abstract här eller klicka på bilden nedan för att komma till rapporten.

Förra veckan närvarade Eva Bergman, i egenskap av medlem i betygsnämnden, på Kaj Hulthéns disputation vid Lunds Universitet. buy generic cialis 20mg Avhandlingen hade titeln “Causes and consequences of individual variation in anti-predator traits” och handlade bland annat om mörtar som vandrar upp i en sjös anslutande bäckar under vinterhalvåret. Saxat från avhandlingens svenska abstract:

“Jag har studerat två sötvattensfiskar (mörten och rudan) som använder sig av olika försvarsstrategier. Rudan använder sig ett morfologiskt försvar som endast aktiveras vid behov (d.v.s. i ett scenario med ökad risk) vilket innebär att kostnader kan sparas när predatorer är frånvarande. När rudor känner närvaron av rovfisk svarar de med en drastisk tillväxt i kroppshöjd, d.v.s. de blir högryggade. Rovfiskens födosöksframgång begränsas av bytesfiskens kroppshöjd vilket medför att rovfisk föredrar att äta rudor med låg rygg framför högryggade individer. Mörten å andra sidan, försvarar sig helt enkelt genom att vara någon annanstans än där rovfiskarna uppehåller sig. När hösten kommer lämnar nämligen vissa, men inte alla (partiell migration) individer sjön de lever i och vandrar upp i anslutande bäckar. Sjön utgör ett fördelaktigt födosökshabitat under sommaren men här finns också gott om rovfiskar. Under vintern minskar födotillgången i sjön avsevärt men rovfiskarna är fortfarande aktiva vilket innebär att förhållandet mellan födotillgång och risken att bli uppäten förändras på ett för mörten ofördelaktigt sätt. Eftersom rovfiskarna är stationära i sjön migrerar mörten under denna period från sjön och lämnar på så vis rovfisken bakom sig.”

Avhandlingen kan läsas online här eller genom att klicka på bilden nedan.

Nu när vintermörkret breder ut sig kan det kanske vara trevligt att prata lite om våren och tider när vattnet blir varmare istället för kallare. Förra våren spenderade jag en knapp vecka med att assistera på ett forskningsprojekt om lekvandrande Blueback herring (Alosa aestivalis) och Alewife (Alosa pseudoharengus) i Herring River, på Cape Cod på USA:s östkust. Båda arterna är sillfiskar och går på engelska under epitetet River herring. De vandrar vid tiden för lek från havet upp i vattendrag för att leka i dammar uppe i bäcksystemet. De har historiskt haft stor ekonomisk och kulturell betydelse på Cape Cod. Forskningsprojektet i Herring River handlar om att kartlägga de vandrande sillfiskarnas lekvandring i relation till en tidvattenssluss, kulvertar och det naturliga damm-systemet i området. 

Förra våren, fångade vi fisken med landvad, och med driftnät på natten, i området nedströms tidvattenslussen. Fisken märktes sedan med pit-tags och/eller akustiska sändare. Det akustiska systemet användes för att kartlägga fiskens rörelse framför tidvattenslussen under olika tidvattensfaser. Även predatorfiskar märktes senare under säsongen. Detta för att undersöka den vandrande sillens beteende även i relation till rovfiskarnas rörelser. Högre upp i systemet övervakades kulvertpassager och damm-mynningar av pit-tag läsare. På detta sätt kunde fiskens vandring från havet ända upp i dammsystemet, och tillbaka igen, följas i detalj.

Alewife – fångad med landvad.

En akustisk mottagare i förgrunden och tidvattenslussen i bakgrunden. Fotot är taget under lågvatten.

Fisken vandrar uppströms i bäcksystemet. Här ska de precis passera genom en kulvert övervakad med pit-antenner.

Bäckarna leder till (eller rättare sagt kommer från) dammar där fisken leker.

Karta från Google Maps. Fisken vandrar upp i systemet via Herring River i nedre vänstra hörnet. Damm-systemet, å andra sidan, syns i bildens högra del.

Älvräddarna bjuder in till seminariedagen Kunskap för levande vatten. Seminariet ges lördagen den 22 november på Badholmen i Oskarshamn.

Frågor som väntas tas upp:

• Vilka restaureringsåtgärder i strömmande vatten får jag göra utan anmälan?
• Bedriver ”mitt” lokala vattenkraftverk sin verksamhet enligt gällande villkor?
• Om jag misstänker villkors- eller miljöbrott, hur gör jag då?
• Hur skriver jag en anmälan till länsstyrelse eller polis?

Seminariet riktar sig till alla som engagerar sig i strömmande vatten. Fiskevårdsområdesföreningar, fiskeklubbar, vattenråd, Naturskyddsföreningskretsar och lokala Älvräddargrupper är speciellt inbjudna. Seminariet är gratis och kaffe och lunch ingår.

Sista anmälningsdag är 2014-11-14.

Läs mer på Seminarium: Kunskap för levande vatten.

En film om fiskvandring och passage i Ätran. Fokus ligger på Herting, det nedersta kraftverket. I början beskrivs hur fiskvandringen förbi kraftverket gick till tidigare och sedan avslutas filmen med de nyinstallerade upp- och nedströmslösningarna. Filmen är gjord av produktionsbolaget Caliber.

Under förra veckan deltog undertecknad i en workshop tillsammans med det spanska Life projektet Segura Riverlink i Groningen, Nederländerna.

Segura är en flod i södra Spanien som mynnar i Medelhavet vid staden Murcia. Dessförinnan har den hunnit rinna genom ett av europas mest produktiva jordbruksområden till vilket vatten avleds från (lagstiftat minimiflöde vid mynningen till havet är 0 liter!) och från vilket bekämpningsmedel och näring tillförs floden. I floden finns en mängd dammar och sedan vattenkvaliteten förbättrats avsevärt under det senaste årtiondet kollar nu Life projektet Segura Riverlink på hur de ska förbättra möjligheterna för vandrande fisk. Den vandrande fisken är framförallt sötvattenslevande Barbo gitano (Luciobarbus sclateri), men potentiellt även ål.

Under workshopen, som pågick under två dagar, berättade nederländska fiskvandringsexperter och förvaltare om deras forskning, förvaltning och passage-lösningar. Vi besökte även en mängd fiskvägar runt om i området, allt från naturliga fiskvägar och fiskslussar i inlandet där id och andra cyprinider vandrar förbi till ålyngelledare och tidvattensslussar vid kusten. Själv höll jag ett föredrag om en del av NRRV:s forskning och erfarenheter inom “Research on fish migration in regulated rivers” och Pau Fernandez Garido, från Wanningen Water Consult, berättade om damm-rivningar i New England, USA.

Barbo gitano (Luciobarbus sclateri) . Bilden är från Segura Riverlinks hemsida.

En vattenreglerande barriär i Nederländerna. Till vänster i bild finns en fisk-sluss. Fisken lockas in i slussen genom att vatten flödar genom den. Efter en period stängs luckan nedströms nästan helt (det behövs fortfarande flöde i slussen så att fisken vet vad som är uppströms och nedströms) medan uppströmsluckan står helt öppen. Fisken simmar då ut på uppströmssidan. Test med PIT-tagmärkt fisk har visat att flera olika cyprinid-arter använder slussen.

Workshopens deltagare. Foto från FishMigration på Twitter.

I somras hade Nature en nyhetsartikel om dammrivningar och vandrande fiskar i USA: Dam removals: Rivers on the run. Artikeln tar upp den ökade mängden dammrivningar, potentiella problem med sediment från resarvoaren och efterföljande ökning av vandrande fiskbestånd.

“At Condit, fish were seen returning within weeks of the explosion. Two years later, the total exceeded 5,500, including steelhead and spring Chinook (Oncorhynchus tshawytscha), which had been effectively extirpated from the river, says Jody Lando, a quantitative ecologist with Stillwater Sciences in Portland, Oregon, who reported her results in May at an aquatic-sciences meeting in Portland… …But other parts of the United States have also seen dramatic fish returns. On south-central Wisconsin’s Baraboo River, the removal of a string of dams has allowed sturgeon to reach their former spawning grounds. And in New England, the destruction of two dams 7–9 metres high on Maine’s Kennebec River and one of its tributaries has allowed Atlantic alewives (Alosa pseudoharengus) to repopulate 100 kilometres of previously blocked-off river. In 1999, before the first dam was taken out, no alewives were recorded in the upper part of the watershed, says Serena McClain, head of river restoration for American Rivers. By 2013, the annual run had rebounded to around 3 million.”