Nedre Dalälven.

Projekt LIV – laxfisk i nedre Dalälven, som doktorand Anna Hagelin vid Karlstads universitet har varit projektledare för, uppmärksammades nyligen av svt nyheter i och med publiceringen av projektets slutrapport. Målet med projektet har varit att undersöka nedre Dalälvens potential att återfå livskraftiga och självreproducerande bestånd av havsvandrande lax och öring. Projektet är ett samarbete mellan länsstyrelserna i Gävleborg och Uppsala samt kraftverksägarna Fortum och Vattenfall, och finansierades till störst del genom Fortums och Vattenfalls miljöfond samt naturskyddsföreningens miljömärkning Bra Miljöval.

Restaurering av lekplatser för lax och öring i nedre Dalälven.

Det finns många vandringshinder för lax och öring i nedre Dalälven. Trots detta kan det finnas goda förutsättningar att få tillbaka självreproducerande bestånd av båda arterna. För att fiskens lekvandring ska fungera krävs det stora investeringar i form av alternativa vandringsvägar (så kallade omlöp) förbi vandringshinder som till exempel kraftverk. För tillfället kommer fisken till Älvkarleby, men länsstyrelsen Gävleborg vill göra det möjligt för fisken att själva vandra upp till sina lekområden.

Läs nyhetsartikeln på svt här, eller mer om LIV-projektet på länsstyrelsen Gävleborgs hemsida.

Lekvandrande laxar, liksom öringar, har radiomärkts och deras lekvandring studerats i Klarälven. Här märker Anna Hagelin en lax med radiosändare.

Igår höll Anna Hagelin, doktorand vid Karlstads Universitet, ett seminarium med titeln “Fallback frequency in Landlocked Atlantic salmon and Brown trout – Does timing matter?”. Hon berättade om preliminära resultat av en telemetri-studie på lax och öring i Klarälven.

När lekvandrar laxen och varför just då? De allra flesta Atlantlaxar leker på hösten men variationen i när de vandrar upp i älven är stor. En del populationer (eller delar av populationer) vandrar på hösten innan lek, andra redan på våren och i en del extremfall – som till exempel i Loire, Frankrike – vandrar lax upp redan hösten/vintern året innan lek. Eftersom laxen inte äter i älven innebär en tidig uppvandring en potentiell kostnad i form av utebliven tillväxt. Frågan är då varför många laxar ändå vandrar upp tidigare än de “skulle behöva”. Flera teorier har försökt förklara de tidiga vandrarna. En vanlig förklaring är att de tidiga vandrarna vandrar högre upp i systemen och därför behöver mer tid för att vandra. En annan förklaring är att de behöver ta sig upp i vattendrag som bara är passerbara under vissa delar av året (detta är exempelvis en trolig förklaring för extremfallet Loire). Genom att vandra in i en kall älv, utan predatorer och vila sig fram till lek skulle fisken också kunna byta reducerad tillväxtmöjlighet mot högre överlevnad. Tidiga fiskar kan också tänkas få en en konkurrensfördel på lekplatsen gentemot sina senkomna, och mindre hemtama, populationsfränder. Olika förklaringar kan tänkas vara sanna i olika grad för olika populationer.

I Klarälven, där laxen vandrar upp åtminstone från maj till oktober, vet vi inte vad som driver variationen. Vad Anna Hagelins preliminära resultat visar är dock att fiskar som vandrar upp i Klarälven tidigt i högre utsträckning blir fallbacks. I utbyggda vattendrag där den uppströmsvandrande fisken passerar vattenkraftverksdammar, antingen via fiskvägar eller genom att lyftas/transporteras, finns risken att de ska falla tillbaka nedströms kraftverket igen – via spill, turbiner eller fiskvägar. Fiskar som faller tillbaka kallas fallbacks. Att falla tillbaka kan ha kraftig påverkan på den individuella fisken –  det ökar tids- och energiåtgången för passage – och på populationen som helhet. På platser där fisken räknas vid passage kan förekomsten av fallbacks leda till dubbelräkning och felaktiga beståndsuppskattningar. I Klarälven där den uppströmsvandrande laxen fångas i Forshaga, transporteras uppströms, förbi åtta kraftverk utan fiskvägar, och släpps ut i älven för att fortsätta sin lekvandring är att falla tillbaka likställt med att bli utestängd från lekplatserna. Detta innebär naturligtvis att fallbacks är en viktig aspekt av förvaltningen av laxbeståndet i älven. Men varför faller tidiga fiskar tillbaka i högre utsträckning än sena? Och vad skulle man kunna göra åt det? Det är några av frågorna Anna jobbar med just nu. Vi ser fram emot resultaten av detta arbete!

En kritisk men intressant dokumentär från PBS (2011) om laxen i Columbia-River på USA:s västkust. En mängd dammar har försvårat, eller blockerat, laxens vandring från havet till lekområden, samt från kvarvarande uppväxtområden till havet. Parallelt med dammbyggandet har förvaltningen använt sig av en mängd tekniska lösningar för att skydda en del av de kulturellt och ekonomiskt viktiga laxbestånden. Kompensationsodlingar,  storslagna passage- och fisktransport-lösningar (de dyraste och mest avancerade i världen), aktiv utfiskning av predatorer i damm-miljö och försök att flytta fåglar och däggdjur i migrationsvägen. De stora ansträgningarna till trots, döljer inte många av lösningarna de verkliga problemen?  Just nu ligger filmen uppe på Youtube men den kan också köpas online.

Årets uppvandring av lax har börjat bra i Byskeälven med  tusentals fiskar redan nu. Vandringen går att följa via en fiskräknare på internet. Här kan en se statistik från senaste dagen, veckan och året. Samt filmer på passerande fiskar.

Fiskräknaren är placerad vid den södra fiskvägen vid Fällfors, ca 30 km från mynningen i Östersjön. Det finns ytterligare en fiskväg på den norra sidan av Fällfors men merparten av den vandrande fisken antas passera via räknaren vid den södra fiskvägen.

Fältarbetaren Daniel Nilsson berättar: Jag har nu jobbat ungefär en månad som fältarbetare i projektet “Vänerlaxens fria gång”. Den här delen av projektet är ett led i att få lax och öring att kunna ta sig från Vänern och till sina lekplatser mellan Ekshärad och Höljes. Man vill i framtiden även få laxen att leka uppströms Höljes. Problemet består i alla kraftverk på vägen upp, där det första är placerat i Forshaga ca 2 mil norr om Karlstad.

När fiskarna kommer till Forshaga så är det stopp. Det finns ingen laxtrappa som hjälper de förbi kraftverket. Här har Fortum fått ålagt sig att bygga en fiskfälla. den fungerar då så att lekfisk (fisk som vill uppströms för att leka) själva vandrar in i fällan. Där sorteras de, mäts och transporteras senare upp med tankbil till vatten varifrån de själva kan vandra vidare mot sina lekplatser högre upp i systemet. Vissa laxar kommer sen simma upp och leka medans det finns vissa som vänder neråt och fastnar mellan kraftverken. När laxen har lekt så övervintrar den uppe i systemet och vänder sedan neråt mot Vänern igen. Det gör även de “smolt” (laxyngel) som ska ner och äta sig stora i 2 eller flera år innan de sen ska upp och leka i sin tur. Problemet uppkommer vid nedströmsvandringen där de måste gå genom turbinerna (om det inte spillls vatten vid kraftverken) ner. Turbiner på 7 kraftverk. Det är inte många procent av fiskarna som överlever. Mycket på grund av detta och frikostigt fiske tidigare så har laxfångster gått från 30 000 lekfisk på 1800-talet till ca 500 st idag.

Projektet ”Vänerlaxens fria gång” tar alla dessa delar i anspråk och söker lösningen på problemen. Den delen jag är med på handlar om att effektivisera fällan i Forshaga, det är doktorand Anna Hagelin på KAU som sköter denna delen , och jag är då fältarbetare åt henne och hjälper till med att utföra praktiskt arbete i fält så hon kan sköta andra viktiga delar.

På kraftverket i Forshaga så har vi placerat ut 4 loggrar. En logger är en apparat som registrerar när en speciell sändare passerar eller kommer nära, sändare som vi sätter på lax. Sen gjorde vi en signalkarta i vattnet nedströms kraftverket. Detta för att se vilken väg laxen tar när den närmar sig kraftverket.

Jag och Anna har märkt 28 laxar som kom upp tidigt till fällan, tidigt lekvandrande fiskar som vill upp och leka. Dessa ska då studeras hur de beter sig när de släpps upp mot lekomårdena så tidigt. Anna som satt sändare på 100-tals fiskar utför då själva proceduren medans jag antecknar och hjälper till som en sjuksyster. De laxar vi märker är oftast mellan 70-90 cm så i mina ögon sett inga småfiskar.

Vi har även ett samarbete med en yrkesfiskare på Vänern. Han fiskar bland annat med ryssjor. Stora fångstburar som har långa ledarmar som leder in fisk i buren. I dessa fångas bland annat lax. Lax som vi sätter sändare på . Det har monterats loggrar i varje älvmynning i Klarälven så vi kan se när, och via vilken väg, de märkta laxarna från Vänern stiger upp i älven. När dessa så småningom kommer upp till Forshaga så pejlas de in till fällan. Detta görs både med hjälp av signalkartan och med handpejling.

Karta över området nedströms Forshaga kraftverk. De svarta markeringarna är då signalpunkter. Där har vi haft en sändare som registrerats av loggrarna. Allt för att utröna var laxen vill gå. Till slut så kommer den förhoppningsvis gå in i fällan.

Här poserar Anna stolt med en laxhane som fått en radiosändare. Sändaren kan man se vid ryggfenan

Daniel Nilsson och yrkesfiskaren Måns Bagge på väg ut på Vänern. Märkränna i förgrunden.

/Daniel Nilsson, fältarbetare

Texten är, i något annorlunda utformning, även publicerad på bloggen Nesseman. 

Vi, alltså forskargruppen Naturresurs Rinnande Vatten på ämnet biologi vid Karlstads universitet, medverkar i det Interregfinansierade projektet Vänerlaxens fria gång. Under två år har vi genomfört projekt i Klarälven i syfte att lära oss mer om laxens biologi i Klarälven. För att kunna genomföra en god förvaltning av ett ekosystem måste man ha goda kunskaper om de arter man vill förvalta. Laxen är en sådan art och våra olika projekt syftar till att lära oss mer om laxens olika livsstadier i älven. Var leker den? Hur många utlekta fiskar överlever och tar sig ut i Vänern igen? Hur många överlever till olika ålder? Hur många kommer tillbaka för att leka? Hur många lyckas vi fånga i Forshaga? Alla dessa frågor söker sina svar och vi ska försöka svara på en del av dem. Målsättningen är att i slutet av projektet kunna göra en god bedömning av hur mycket lax som finns och kunna identifiera de svaga perioderna i laxens livscykel. När man har den kunskapen blir det lättare att lägga grunden till en bra förvaltning som förhoppningsvis kan leda till ett starkare bestånd av den vilda laxen i Klarälven.

Under 2012 har vi haft fem olika delprojekt igång i Klarälven. Våra studier har berört 1) lekfiskens vandring från Vänern upp till Forshaga, 2) lekfiskens vandring från Edebäck till sina lekområden, 3) keltens vandring nedströms, 4) smolten uppströms Edebäck och 5) smoltens vandring från Forshaga till Vänern.

I årets redovisning redovisar vi dels vad som gjorts, vilka preliminära resultat vi hunnit få fram hittills samt i aktuella fall kortfattat hur de fortsatta studierna ser ut. Dessutom beskriver vi en studie om vild smolts nedströmsvandring som vi skulle vilja göra 2013. Vi vill också påpeka att det är väldigt obearbetade siffror som redovisas och att det ännu är för tidigt att dra för stora slutsatser av det redovisade materialet. Vi arbetar vidare med analyserna och redovisar våra slutsatser allteftersom datamaterialet är färdigbearbetat.

Läs rapporten här: Vänerlaxens fria gång – Redovisning av fältarbetet 2011-2012

I Columbia River-systemet har en domstol för tredje gången underkänt statens planer på vattenkraftsförvaltning. Detta för att den inte tillräckligt garanterar laxens vandringsmöjligheter och tillgång till lämpligt habitat. För 2013 fodras mera spillvatten medan en ny plan för åtgärder under 2014-18 ska lämnas in för bedömning.

Läs mer på Oregon Live: Federal judge shoots down plan for Columbia River Basin dams and salmon for third time.

Årets laxfiskräkning i Troneälven slår alla rekord. 2009 ansågs vara ett bra år, när 30000 fiskar gick upp, men i år…

LÄS MER PÅ RKTL:s hemsida!