Åsa Enefalk rapporterar från Finland:

“Min forskning handlar om att ta reda på om öringar mår bättre när de bor i bäckar där det ligger pinnar, kvistar och annan fin död ved – och om de mår sämre utan dessa trevliga inslag i sin hemmiljö. Just nu håller jag på med ett experiment där unga öringar får simma i konstgjorda bäckar, vissa med knippen av meterlånga pinnar i vattnet, vissa utan. Hur tar man då reda på om öringarna mår bra eller dåligt? Ett sätt som används mycket är att väga och mäta dem innan och efter försöket. Öringar som växer fort antas ha det bra – för öringar är det verkligen en fördel att växa sig stor på kort tid. Ju större fisk, desto fler romkorn, och desto större chans att föra sina gener vidare. För öringhanar går det bättre att få para sig om de är stora.

Men tänk om mina öringar aldrig någonsin använder de där pinnarna jag har lagt i? Tänk om det beror på något helt annat om de växer fortare i bäckarna med pinnar – det kanske råkar finnas mer mat i just de bäckarna, eller så väljer de att vara i någon del av bäcken som är utan ved, men bättre än ställena där de ved-lösa öringarna står… Hur tar man reda på om fisken gömmer sig i veden, om den knaprar i sig insekter som kryper på veden, eller om den blankt struntar i veden?

När det gäller maten kan man faktiskt magpumpa fisk. När man ändå söver den en stund för att väga och mäta kan man också suga ut maginnehållet med en liten spruta. Sedan är det ”bara” att kolla om de uppätna krypen matchar krypen på veden (som man också tar prov på).
När det gäller var fisken är någonstans är det lurigare. Som tur är finns det en fantastisk teknik som kallas PIT (passive integrated transponder). Det är små elektroniska chips inkapslade i glas. Resultatet blir ett märke som ser ut lite som en lakritspinne, som kan ligga i fiskens bukhåla utan att störa, och som kan läsas av med en antenn när man kommer tillräckligt nära. När märket läses av får man reda på den unika kod som just det märket har – den fiskens ”namn” om man så vill. Ordet ”passive” betyder just att märket inte ”gör” något förrän antennen är tillräckligt nära för att ”väcka” det. Eftersom jag är biolog och inte fysiker tänker jag inte försöka förklara närmare hur det går till. Poängen är i alla fall att PIT-märket inte behöver något eget batteri, utan kan läsas av år efter år om man så vill.

Just det här experimentet gör jag i Finland tillsammans med fiskforskaren Ari Huusko. Här har vi ordnat så att PIT-antennerna är byggda som en ögla som går ner under botten på bäcken, tvärsöver bäcken, och sedan upp över vattenytan och tillbaka. De registrerar varje gång en fisk simmar igenom öglan för att komma till eller från veden. Det kan man kalla stalking på hög nivå!”

Enheterna som utgör mellansteget mellan PIT-antenn och dator.

Så här kan det se ut på dataskärmen som tolkar signalerna från PIT-antennerna. Uppe till höger simmar en fisk förbi en antenn, och koden kommer upp på skärmen. Till vänster är det en annan fisk som simmar förbi en annan antenn.

Åsa Enefalk berättar om sin forskning: “Öring gynnas av död ved i vattnet. Att ta reda på hur mycket och på vilket sätt är kärnan i min forskning. Det kan vara en stor utmaning ute i naturen där öringen påverkas av många faktorer förutom den döda veden. På lab i Karlstad finns möjligheter att kontrollera allt utom mängden död ved, och jag har just avslutat ett försök här. Nu kommer jag att starta upp ett försök i norra Finland, där jag fått chansen att använda en anläggning med konstgjorda bäckar utomhus. Det blir ett bra komplement till labförsöket, eftersom anläggningen i Finland är större och ”semi-natural”, dvs öringarna får leva av de byten som finns i de konstgjorda bäckarna, och vattnet kommer från en närliggande sjö. I detta försök kommer jag först och främst att titta på tillväxt, och se om öringar med död ved i vattnet tillväxer bättre. Jag har gjort ett första besök, och nu ligger videpinnar och öringyngel i bäckarna och ”gottar till sig” inför experimentstarten i augusti.”

Några av de konstgjorda bäckarna i norra Finland.

På väg till och från anläggningen mellanlandade jag i Uleåborg, en stad som liksom Karlstad är grundad av Karl IX, byggd på ett floddelta och känd för sitt laxfiske. En skillnad är att i Uleåborg finns ett stort vattenkraftverk mitt i stan, och därmed en imponerande fiskväg genom stans stadspark.

På tisdag, alltså den 19:e februari, kommer Åsa Enefalk att hålla ett seminarium om öring och död ved i strömmande vatten. Titeln på seminariet är “Brown trout responses to instream wood” det och ges kl. 13:15 i Rum 5F416 på Karlstads Universitet.

Intresserad allmänhet kontaktar John Piccolo för att föranmäla sig.

För kommande händelser vid Avdelningen för biologi vid Karlstads Universitet, se vår kalender.

Johan Watz och Åsa Enefalk höll varsin presentation på OIKOS-konferensen i Linköping tidigare i veckan.

Johan berättade om ett labförsök med fokus på  öring och is, Åsa om ett fältförsök och ett labförsök på temat död veds betydelse för ung öring.

I år handlade konferensen om klimatförändringar, och tack vare att den hölls i Linköping bjöds många fina föredrag om skalbaggsfaunan i gamla ädellövträd.

Gå gärna in på OIKOS hemsida för mer information om tidskriften och föreningen OIKOS. Här kan man också läsa abstracts från konferensens presentationer.