John Piccolo presented a poster about Klarälven salmon at the recent international symposium “Advances in the Population Ecology of Stream Salmonids – IV” in Girona, Cataluña, Spain. The poster can be seen online here:

John also gave a presentation about conservation biology of salmon and trout, focusing on a recent debate on conservation ethics summarized by Tallis et als (2014) article in Nature Communications. He also recommends Holmes Rolston IIIs “A New Environmental Ethics: The Next Millennium for Life on Earth”  for more reading on conservation ethics.

Lekvandrande laxar, liksom öringar, har radiomärkts och deras lekvandring studerats i Klarälven. Här märker Anna Hagelin en lax med radiosändare.

Igår höll Anna Hagelin, doktorand vid Karlstads Universitet, ett seminarium med titeln “Fallback frequency in Landlocked Atlantic salmon and Brown trout – Does timing matter?”. Hon berättade om preliminära resultat av en telemetri-studie på lax och öring i Klarälven.

När lekvandrar laxen och varför just då? De allra flesta Atlantlaxar leker på hösten men variationen i när de vandrar upp i älven är stor. En del populationer (eller delar av populationer) vandrar på hösten innan lek, andra redan på våren och i en del extremfall – som till exempel i Loire, Frankrike – vandrar lax upp redan hösten/vintern året innan lek. Eftersom laxen inte äter i älven innebär en tidig uppvandring en potentiell kostnad i form av utebliven tillväxt. Frågan är då varför många laxar ändå vandrar upp tidigare än de “skulle behöva”. Flera teorier har försökt förklara de tidiga vandrarna. En vanlig förklaring är att de tidiga vandrarna vandrar högre upp i systemen och därför behöver mer tid för att vandra. En annan förklaring är att de behöver ta sig upp i vattendrag som bara är passerbara under vissa delar av året (detta är exempelvis en trolig förklaring för extremfallet Loire). Genom att vandra in i en kall älv, utan predatorer och vila sig fram till lek skulle fisken också kunna byta reducerad tillväxtmöjlighet mot högre överlevnad. Tidiga fiskar kan också tänkas få en en konkurrensfördel på lekplatsen gentemot sina senkomna, och mindre hemtama, populationsfränder. Olika förklaringar kan tänkas vara sanna i olika grad för olika populationer.

I Klarälven, där laxen vandrar upp åtminstone från maj till oktober, vet vi inte vad som driver variationen. Vad Anna Hagelins preliminära resultat visar är dock att fiskar som vandrar upp i Klarälven tidigt i högre utsträckning blir fallbacks. I utbyggda vattendrag där den uppströmsvandrande fisken passerar vattenkraftverksdammar, antingen via fiskvägar eller genom att lyftas/transporteras, finns risken att de ska falla tillbaka nedströms kraftverket igen – via spill, turbiner eller fiskvägar. Fiskar som faller tillbaka kallas fallbacks. Att falla tillbaka kan ha kraftig påverkan på den individuella fisken –  det ökar tids- och energiåtgången för passage – och på populationen som helhet. På platser där fisken räknas vid passage kan förekomsten av fallbacks leda till dubbelräkning och felaktiga beståndsuppskattningar. I Klarälven där den uppströmsvandrande laxen fångas i Forshaga, transporteras uppströms, förbi åtta kraftverk utan fiskvägar, och släpps ut i älven för att fortsätta sin lekvandring är att falla tillbaka likställt med att bli utestängd från lekplatserna. Detta innebär naturligtvis att fallbacks är en viktig aspekt av förvaltningen av laxbeståndet i älven. Men varför faller tidiga fiskar tillbaka i högre utsträckning än sena? Och vad skulle man kunna göra åt det? Det är några av frågorna Anna jobbar med just nu. Vi ser fram emot resultaten av detta arbete!

Imorgon, tisdagen den 11 februari håller Daniel Nyqvist, doktorand vid Karlstads Universitet, ett seminarium med titeln “Downstream migration of Atlantic salmon kelts in River Klarälven”. Seminariumet ges klockan 13:15 i rum 5F416 på KAU. Alla är välkomna!

Länsstyrelsen Värmland rapporterar på sin blogg – Värmlandsfiske – om förra årets fångster och upptransporter av lax och öring i Klarälven. Både den vilda laxen och öringen upplevde rekordår (efter moderna mått) med 1050 vildfödda laxar och ett knappt 150-tal migrerande vilda öringar upptransporterade från fiskfällan i Forshaga, mot lekområden i norra Värmland.

Länsstyrelsen skriver på bloggen: “Anledningen till de höga fångstsiffrorna kan vara flera. Dels öppnade fällan tidigare än vanligt vilket som sagt troligtvis var speciellt gynnsamt för fångsten av öring eftersom den stiger tidigare. Dessutom var det ett år med relativt lågt flöde i älven (alla minns väl hur lite vatten det var i älven i somras/höstas) vilket innebar lite vatten genom kraftverkets spilluckor och därmed uppstod lite s.k. distraktionsvatten. Eftersom fisken vill uppåt i älven simmar den mot området med störst flöde och i och med lite distraktionsvatten lockas fisken lättare mot fiskvägens ingångar. De förbättringar av fällans funktion som Fortum och Länsstyrelsen arbetat med under de senaste två åren i form av tex mer lockvatten ur fiskvägens två ingångar och koncentrering av lockvattenströmmen har förhoppningsvis också bidragit till högre effektivitet än tidigare. Preliminära resultat från årets studier av radiomärkt oklippt K-lax på vandring mellan Vänern och Forshaga indikerar en fälleffektivitet på ca 50 %. Det kan innebära att lika många K-laxar som fångades (ca 1100) blev kvar nedströms kraftverket och alltså aldrig transporterades upp för naturlig lek. En tredje anledning till de höga fångstsiffrorna kan även vara ett högre totalantal stigande fisk jämfört med tidigare år vilket skulle kunna förklaras med bättre överlevnad rom-smolt och/eller bättre överlevnad för vuxen fisk ute i Vänern. Eller en kombination av både högre effektivitet och mer fisk.”

På bloggen kan man också se intressanta diagram över fångster vid olika tider, utveckling över tid och fördelning av fångsten mellan de olika grupperna fisk (vild/odlad, öring/lax och Gullspångsfisk/Klarälvsfisk).

Läs mer på Värmlandsfiske: Summering fångststatistik Forshagafällan 2013

Diagram från Länsstyrelsens blogg – varmlandsfiske.se

Just nu är höstens nedströmsvandring av lax (och öring) kelt i Klarälven i full gång. Vi följer ett fyrtiotal radiomärkta laxars öden och äventyr och hoppas samla in intressant information. Detta är tredje säsongen i rad som vi med radiotelemetri följer den utlekta laxens vandring och beteende i älven. Av störst vikt, inför framtida fiskvandringsåtgärder, är kanske att vinna ytterligare kunskap om fiskens beteende vid det första vattenkraftverket (Edsforsen) som de stöter på under sin nedströmsvandring.

Höst vid Edsforsens damm, Klarälven.

Gallret vid ett av turbinintagen vid Edsforsens kraftverk. Om man kollar noga kan man i högra hörnet se tre-fyra kelt som står och undrar (?) vart de ska ta vägen.

I somras genomfördes en fältstudie för att se hur den vildfödda smolten klarar sig på sin nedströmsvandring i Klarälven – på vägen från uppväxtområdena kring Sysslebäck till Vänern. En liknande studie gjordes 2009, men i somras avtalade vi med Fortum om att de skulle spilla vatten i kraftverken samtidigt som studien genomfördes. Skulle spillet öka smoltens överlevnad på vägen?

Det blev drygt två hektiska månader i fält för de två fältassistenterna Jacob Greenberg och Adam Lewenhaupt, under överinseende av Johnny Norrgård och Eva Bergman. Projektet bekostas dels av Interregprojektet ”Vänerlaxens fria gång” och dels av Fortum som står för kostnaden av spillvattnet.

När loggrarna låg på plats märktes de infångade fiskarna med akustiska sändare och återutsattes på fyra olika ställen längs älven. Akustiska sändare ger ifrån sig små ljudsignaler som kan fångas upp av utplacerade loggrar. Efter att fisken satts ut genomfördes manuell pejling av fisken med hjälp av en hydrofon. Sträckan mellan utsättningsområdet längst i norr och Edebäck tar två dagar i båt att pejla, och sträckorna mellan kraftverken ytterligare 3-4 dagar.

Efter några veckor hade smolten antingen tagit sig till Vänern eller identifierats som ”saknade” och studien kunde avslutas. Då bärgades loggrarna och tankades ur på sitt datainnehåll. De flesta loggrarna var lätta att hitta och få upp, men några kunde inte återfinnas med mindre att Johnny fick dyka efter dem! Nu finns loggrarna i tryggt förvar och siffrorna ligger i datorn. Det som nu återstår är att följa varje fisks vandringsbeteende och räkna fram hur stor andel av smolten som tog sig hela vägen till Vänern och var och när de övriga försvunnit.

Texten är ursprungligen en mini-rapport skriven av Eva Bergman, Johnny Norrgård, Jacob Greenberg och Adam Lewenhaupt för Länsstyrelsen Värmland. 

Idag pratade John Piccolo om smoltmigrationen i Klarälven på seminariet  ”Understanding smolt  migration in Klarälven”. Under två år (2012 och 2013) har John Piccolo med fältarbetare och nordlig experthjälp fångat smolt med ryssja i Edebäck (strax uppströms Edsforsen, det åttende kraftverket från Vänern och det första kraftverket de nedströmsvandrande smolten stöter på i sin vandring mot sjön).

Syftet med arbetet har varit flerfaldigt: För det första har man kunnat studera smoltvandringsperioden som sådan. När och hur länge vandrar smolten? Detta har arbetet med ryssjan gett en tydligare bild av då smolt fångats från början av maj och en bra bit in juli. Denna kunskap kan potentiellt användas för att tajma spill-vatten vid kraftverken eller andra åtgärder för att underlätta överlevnaden i vandringen i den utbyggda delen av älven. Man skulle även kunna tänka sig att information om den naturliga smoltvandringsperioden kan användas för att tajma utsättningen av den odlade fisken. Vidare är det – eftersom smolt märkts, satts upp uppströms ryssjan och i vissa fall återfångats i den – möjligt att uppskatta antalet vandrande smolt. En uppskattning av smolt-produktionen i älven kan sedan relateras till habitatkvalitet, antal lekfisk, överlevnadstal i älv och sjö. Det framtida målet är, för John Piccolo, att kunna skapa en modell av laxpopulationen som sammanlänkar laxens skiftande habitat (lekplatser, uppväxtplatser, vandring, sjö osv) och livshistoriefaser.en annan vision är att kunna studera “ecoevolutionary dynamics” där till exempel populationsmodeller, evolution och klimatförändringar analyseras. För detta krävs dock ytterligare och rejäla ansträngningar – både i älv och sjö.

John avslutade med att trycka på värdet av att få igång ett smoltmonitoring-program i Klarälven. Föredraget följdes av diskussion om Klarälvslaxen och dess framtid.

Missa inte morgondagens seminarium om smoltmigration i Klarälven. Som förfest bjuder vi på dessa fina bilder från sommarens forskning. Fotona är alla tagna av fältarbetaren Oscar Askling. Väl mött imorn klockan 13:15 i sal 5F416 på Karlstads Universitet. Alla är välkomna!

Smolt (lax och öring) fångades på sin nedströmsvandring i denna ryssja. De fångade fiskarna märktes och släpptes ut uppströms fällan och riskerade alltså att fångast igen när de passerar ryssjan. Genom att jämföra antalet märkta fiskar med antalet omärkta i fångsten beräknas sedan det totala antalet smolt som passerar ryssjan i älven, s.k mark and recapture beräkning av populationens storlek.

Forskaren John Piccolo i aktion.

Ett laxsmolt mäts.

Ett märkt öringsmolt

På tisdag, den 17:e september, klockan 13:15 inleds höstens seminarie-serie på Biologiavdelningen vid Karlstads Universitet. Det är vår egen John Piccolo som ska prata om smoltvandring i Klarälven. Alla är välkomna! Rum 5F416 är det som gäller.

Under de senaste veckorna har vi radiomärkt ytterligare ett knappt 30-tal lekvandrande laxar i Klarälven. Som vanligt märker vi dem när de fångats i fiskfällan i Forshaga. Våra radiomärkta laxar transporteras sedan tillsammans med de andra lekvandrande laxarna (och enstaka öringar) i tankbil föbi 8 vattenkraftverk och släpps ut uppströms Edsforsens kraftverk. Härifrån får de sedan själva fortsätta vandringen mot lekplatser i Nordvärmland.

Huvudsyftet med dessa fiskar är att återigen kolla på rörelse och beteende under nedströmsvandringen efter leken, när lekfisken blivit kelt. Särskilt intressant är beteendet vid Edsforsens kraftverk – det första kraftverket de stöter på nedströmsvandringen. Vi vill samla in ytterligare ett års data som underlag till designen av en åtgärd för att öka överlevnad vid nedströmsvandringen i älven.

Men först ska fisken leka och överleva leken (vi har såklart möjlighet att följa fisken även då – tex. under lekvandring och övervintring). Att döma av tidigare års studier kan vi förvänta oss att de fiskar som överlever leken vandrar ner både på hösten, snart efter leken, och på våren efter att ha övervintrat i älven. Vid själva studien i dammen vid Edsforsens kraftverk kommer vi undersöka hur fisken berör sig där, förhoppningsvis i en så normal driftsituation som möjligt. Många av de tidigare passagerna har nämligen studerats vid mer än normala nivåer av spill då kraftverket inte alltid gått på full kapacitet.

Nu ser vi fram emot en intressant laxvandringssäsong!

Spill-luckorna vid Edsforsens kraftverk. Turbinintaget utanför bild till vänster.