Nowpas 2015 i Galway

Posted by Daniel Nyqvist | International

Under förra veckan veckan gick årets NoWPaS – the European (formerly Nordic) Workshop of PhD and Post-Doctoral fellows on anadromous Salmonids – av stapeln i Galway, Irland. 18 doktorander och post-docs från Europa och Nordamerika presenterade sin egen forskning och diskuterade under tre dagar forskning om Atlantlax och migrerande öring (med några inslag av röding). Presentationerna handlade om allt från migration, passage och efffekten av invasiva arter i älvarna till överlevnad, födoval och tillväxt till havs och telomerer, simförmåga och odlingseffekter. Keynotes var Paul KempPhilip McGinnity, Ian Flemming och Dorte Bekkevold. Några av Irlands vackra floder, en fisketurism-orienterad fiskodling och spektakulära landskap visades också upp under workshopen.

gustafssonNOWPAS

Stina Gustafsson, doktorand vid Karlstads Universitet, presenterar “Compensatory stocking of brown trout (Salmo trutta) in a freshwater pearl mussel (Margaritifera margaritifera) stream – A serach for suitable fish hosts.” Foto: Carole-Anne Gillis

 

Olle Calles fortsätter att berätta om sitt besök till Brasilien, Rio Paraná och Itaipu, ett av världens största vattenkraftverk:

“Itaipu var tidigare ett partiellt naturligt vandringshinder i form av vattenfall, som i dag är överdämda. Uppströmsvandrande fiskar kan idag passera kraftverket via den 10 km långa fiskvägen Canal da Piracema (Översatt ”Fiskvandringskanalen”) med ett flöde på 5-12 m3/s. Fiskvägen utgörs till stor del (7 km) av det naturliga biflödet ”Rio Bela Vista”, som uppströms kraftverket överdämts av den 170 km långa Itaipudammen. De resterande 3 km av fiskvägen utgörs av olika typer av tekniska fiskvägar med naturligt substrat (se foton). Vid vårt besök var nivån i Itaipudammen låg och flödet i fiskvägen var begränsat, men förstärks vid behov av ett pumssystem. Av de drygt 310 fiskarter som förekommer i aktuell del av Rio Parana, har 116 påträffats i Canal di Piracema., varav 17 klassificerats som långvandrande. Det är dock oklart vilka fiskarter som historiskt har passerat platsen och för vilka av dem som fria vandringsvägar är nödvändiga. Det mångåriga arbetet med fiskvandring i Rio Paraná och Itaipu fortgår bl.a. genom Domingo Fernandez (Itaipu Binacional), Sergio Markrakis och Maristela Makrakis (båda från Unioeste). Nedströmspassage är inte på agendan i Brasilien, delvis till följd av de enormt stora kraftverken, men även pga av de förekommande arternas livshistorier. Många arter leker i biflöden varefter de befruktade äggen och sedan fiskynglen driftar nedströms innan de etablerar sig i lämpliga habitat.”

CanaldePiracema

Canal da Piracema, fiskvägen vid Itaipu

Canal da Piracema, brasiliansk fiskvandring och möjliga lösningar diskuterades också på World Water Week under förra hösten. Bläddra i slides och klicka dig fram till presentationer här.

Här finns också ett Youtube-klipp från Canal da Piracema.

Olle Calles fortsätter att rapportera om sitt besök till Brasilien:

“Andra etappen gick till Foz de Iguazu, som ligger vid världens största kraftverk, Itaipu i Rio Paraná. Eftersom Rio Paraná utgör gränsflod, fick vi möjlighet att besöka såväl Argentina som Paraguay. I biflödet Rio Iguazu ligger, någon mil uppströms mynningen i Rio Parana, de världskända Iguazu falls som utgör världsarv för sin storslagenhet (mer om detta i ett annat blogg-inlägg).

Itaipu tävlar med Three Gorges i Kina om att vara det kraftverk som producerar mest el i världen. Nyligen återtog Three Gorges förstaplatsen. Årsmedelflödet vid Itapu är 11 200 m3/s. Var och en av de tjugo Francisturbinerna har en slutförmåga på 700 m3/s, dvs en total slukförmåga på 14 000 m3/s. Som jämförelse har Sveriges största kraftverk Stornorrfors i Ume-/Vindelälven en slukförmåga på cirka 1000 m3/s. Itaipu har 120 m fallhöjd och producerar årligen cirka 90 TWh, vilket tillgodoser 16 % av Brasiliens totala elbehov. I sammanhanget kan det vara intressant att veta att Sveriges totala förbrukning är cirka 140 TWh där vattenkraften står för 65 TWh.”

Vid Itaipu-dammen finns en av världens största fiskvägar. Den är 10km lång och utgörs delvis av ett föredetta biflöde. Mer om det i en annan blogg-post. 

Itaipu2

Itaipu-dammen

Itaipu1

Niklas Egriell (HaV) vid tuben till en av turbinerna.

Itaipu3

Deltagare vid Itaipu-besöket: Domingo Fernandez (Itaipu Binacional), Carla Canzi (Itaipu Binacional), Leandro Celestino (Universidade Estadual do Oeste do Paraná), Javier Sanz-Ronda (Universidad de Valladolid, Spain), Niklas Egriell (HAV), Maristela Makrakis (Universidade Estadual do Oeste do Paraná) och Sergio Makrakis (Universidade Estadual do Oeste do Paraná)

rioSom ett led i Sveriges samarbetsavtal med Brasilien befinner sig Olle Calles (Kau) tillsammans med Niklas Egriell (HaV) i Brasilien. Olle Calles rapporterar från andra sidan Atlanten:

“Resan syftar till att skapa kontakter med forskare och förvaltare i de två länderna. Under elva dagar besöker vi kraftbolag, kraftverk och myndigheter.

Vid deltagandet på årsmötet för IEA vid Eletrobras (CEPEL) kontor i Rio de Janeiro presenterade vi syftet med vårt besök och pågående svenska projekt inom ”vattenkraft-miljö”. Vi fick även möjlighet att knyta kontakter med bl.a. universitet i Brasilien, Kina (Three Gorges), Norge (SINTEF, NVE, OED), Kanada, Australien, Finland och USA.”

Olle Calles har utlovat flera brasilianska berättelser om studiebesök, fiskar och möten inom en snar framtid.

Sillvandring på Cape Cod

Posted by Daniel Nyqvist | International

Nu när vintermörkret breder ut sig kan det kanske vara trevligt att prata lite om våren och tider när vattnet blir varmare istället för kallare. Förra våren spenderade jag en knapp vecka med att assistera på ett forskningsprojekt om lekvandrande Blueback herring (Alosa aestivalisoch Alewife (Alosa pseudoharengus) i Herring River, på Cape Cod på USA:s östkust. Båda arterna är sillfiskar och går på engelska under epitetet River herring. De vandrar vid tiden för lek från havet upp i vattendrag för att leka i dammar uppe i bäcksystemet. De har historiskt haft stor ekonomisk och kulturell betydelse på Cape Cod. Forskningsprojektet i Herring River handlar om att kartlägga de vandrande sillfiskarnas lekvandring i relation till en tidvattenssluss, kulvertar och det naturliga damm-systemet i området. 

Förra våren, fångade vi fisken med landvad, och med driftnät på natten, i området nedströms tidvattenslussen. Fisken märktes sedan med pit-tags och/eller akustiska sändare. Det akustiska systemet användes för att kartlägga fiskens rörelse framför tidvattenslussen under olika tidvattensfaser. Även predatorfiskar märktes senare under säsongen. Detta för att undersöka den vandrande sillens beteende även i relation till rovfiskarnas rörelser. Högre upp i systemet övervakades kulvertpassager och damm-mynningar av pit-tag läsare. På detta sätt kunde fiskens vandring från havet ända upp i dammsystemet, och tillbaka igen, följas i detalj.

CapeCod1

Alewife – fångad med landvad.

CapeCod2

En akustisk mottagare i förgrunden och tidvattenslussen i bakgrunden. Fotot är taget under lågvatten.

CapeCod3

Fisken vandrar uppströms i bäcksystemet. Här ska de precis passera genom en kulvert övervakad med pit-antenner.

CapeCod4b

Bäckarna leder till (eller rättare sagt kommer från) dammar där fisken leker.

CapeCod5

Karta från Google Maps. Fisken vandrar upp i systemet via Herring River i nedre vänstra hörnet. Damm-systemet, å andra sidan, syns i bildens högra del.

 

Just nu analyserar jag telemetri-data från studien av smoltvandringen i Huntington-Winooski River i Vermont, USA som genomfördes i våras. Parallelt med migrationsstudien undersökte US Fish and Wildlife Service, tillsammans med Stephen McCormick, smolt-fysiologi och dess samband med fiskens uppväxtmiljö (odlingsmiljö) och vandringsbenägenhet. Blodprov och gälprov togs för att undersöka hormonhalter och nivåer av Na+/K+-ATPase (ett enzym som är viktig för fiskens saltregleringen, och ofta använt som ett mått på smoltifieringsgrad). De tog även prover av olfactory rosettes, som kan ha en viktig roll i fiskens imrpinting (möjlighet att hitta tillbaka till samma flod). De ämnar undersöka vilka gener som transkriberas i relation till tiden för smolt-vandringen, smoltifieringsgrad och odlingsmiljö. Vi ser fram emot resultaten.

Physio1

Blodprovtagning

Physio2

Gälprovtagning

Physio3

William Ardren, US Fish and Wildlife Service, provtar olfactory rosettes i fält.

 

Oscar Askling, masterstudent at Karlstad University, reports on the latest progress in Daugava River:

Daugava River is the biggest river in Latvia. It originates at the Valdaja plateau and flows 1020 km through Russia, Belarus and Latvia and empties in to the Gulf of Riga in the Baltic Sea. During the hydropower cascades, from 1938 to 1974; Kegums, Plavinas and Riga Hes were built, which are today producing a great proportion of the total energy production in Latvia. However, the dams affect the longitudinal connectivity, restricting fish migrations. Reductions in fish populations have been reported since the cascade was completed, including the extinction of the sturgeon (Acipenser oxyrinchus) and the blue bream (Ballerus ballerus). In addition, natural reproduction of Atlantic salmon (Salmo salar) does no longer exist, according to the current knowledge. It is impossible for the salmon to pass the first hydropower station Riga Hes near the Daugava river mouth, to reach the historical spawning areas upstream Plavinas Hep. Consequently, fish-stocking was implemented to maintain the fish populations. The hatchery-reared smolts are released downstream Riga Hes, but since they are not tagged it is not possible to differ between farmed and wild fish.

There are still potential spawning areas for Atlantic salmon in the tributary River Ogre, merging with Duagava between Riga Hep and Kegums Hep. The purpose of this study is to see how Atlantic salmon spawners behave when transported upstream past Riga Hep and released in the River Ogre.  In theory some of them could explore and spawn in Ogre River. Others may become ”fallbacks”. 
17 salmons were tagged subcutaneously with radio transmitters and released upstream a small private-owned hydropower station in Ogre River. The fish were monitored after release using two logger stations (one by River Ogre in a bend upstream Ogre hep, and one at Riga Hep in Daugava) and additional manual tracking.  Unfortunately heavy rains caused severe flooding in River Ogre and consequently all spill gates were opened at Ogre dam. The water was very turbid and coloured. From the automatic logger stations we could see that some tagged salmon immediately swam to Riga Hep. During manual tracking we could see that some were stuck in the intake channel of the Ogre Hep, or migrated slowly downstream, eventually reaching Daugava. Some individuals even went upstream Daugava after their visit at Riga Hep, swimming in the turbine outlets of Kegums Hep. The majority of the tagged salmon passed through the Riga Hep turbines to continue downstream.

At this moment we are preparing to tag another group of fish, which hopefully will be released under more ”normal” circumstances. Assuming that the spill gates at Ogre Hep will remain closed, the new fish will not be able to swim downstream past the Ogre Hep and instead they will have no choice but to remain in the Ogre River, and hopefully migrate upstream towards the spawning areas.

For me personally it has been a great adventure being in Latvia, and I’m learning a lot. The people are really nice and helpful in many ways. It is a nice stay!

Ogre

Best Regards / Oscar Askling

Under förra veckan deltog undertecknad i en workshop tillsammans med det spanska Life projektet Segura Riverlink i Groningen, Nederländerna.

Segura är en flod i södra Spanien som mynnar i Medelhavet vid staden Murcia. Dessförinnan har den hunnit rinna genom ett av europas mest produktiva jordbruksområden till vilket vatten avleds från (lagstiftat minimiflöde vid mynningen till havet är 0 liter!) och från vilket bekämpningsmedel och näring tillförs floden. I floden finns en mängd dammar och sedan vattenkvaliteten förbättrats avsevärt under det senaste årtiondet kollar nu Life projektet Segura Riverlink på hur de ska förbättra möjligheterna för vandrande fisk. Den vandrande fisken är framförallt sötvattenslevande Barbo gitano (Luciobarbus sclateri), men potentiellt även ål.

Under workshopen, som pågick under två dagar, berättade nederländska fiskvandringsexperter och förvaltare om deras forskning, förvaltning och passage-lösningar. Vi besökte även en mängd fiskvägar runt om i området, allt från naturliga fiskvägar och fiskslussar i inlandet där id och andra cyprinider vandrar förbi till ålyngelledare och tidvattensslussar vid kusten. Själv höll jag ett föredrag om en del av NRRV:s forskning och erfarenheter inom “Research on fish migration in regulated rivers” och Pau Fernandez Garido, från Wanningen Water Consult, berättade om damm-rivningar i New England, USA.

fisksluss

En vattenreglerande barriär i Nederländerna. Till vänster i bild finns en fisk-sluss. Fisken lockas in i slussen genom att vatten flödar genom den. Efter en period stängs luckan nedströms nästan helt (det behövs fortfarande flöde i slussen så att fisken vet vad som är uppströms och nedströms) medan uppströmsluckan står helt öppen. Fisken simmar då ut på uppströmssidan. Test med PIT-tagmärkt fisk har visat att flera olika cyprinid-arter använder slussen.

SeguraTwitter

Workshopens deltagare. Foto från FishMigration på Twitter.

 

I samband med förra veckans möte och diskussion om Fish Migration River gjorde vi också flera studiebesök. Vi kollade på åtgärder vid ett antal olika vattendrag.

Först besökte vi Fishway De Bult, en naturlik fiskväg som förbinder vattnet på två sidor av en nivåreglerande sluss inom kanalsystemet. Fiskvägen övervakas med en fiskräknare och ett pit-tag system. Fisken som märkts hade fångats med en ryssja. De vandrande fiskarna här var potamodroma arter, alltså fiskar som vandrar inom sötvattnet – tex.för lek, övervintring eller födosök – såsom Mört och Braxen.

Därefter besökte vi Hunze River där man höll på att återställa vattendragets väg till dess naturliga form. Från att nästan ha varit ett brett dike ska floden åter meandra mot havet. Id var en viktig migrerande fisk i detta vattendrag, och vandringen övervakades med pit-tags.

Vid Drentse Aa National Park besökte vi ett litet vattendrag där flodnejonögat leker. För att ta sig upp till lekplatserna vandrar nejonögonen från havet, via kanalen i Groningen och upp i det lilla biflödet. Lokalt jobbar man för att få flodnejonögat att sprida sig till (eller öka i antal i) närliggande biflöden.

I samma nationalpark, och vid den större floden, passerade vi också ett informationscenter för allmänheten. Här fick intresserade vuxna och skolelver själva undersöka vattenmiljön, bottenfaunan och fisksamhället i floden. Vi fick tillfälligtvis se ett nyfångat nissöga, det händer inte varje dag!

På eftermiddagen besökte vi Peizerdiep River där de lokala sportfiskarna hade stora förhoppningar om att lyckas (åter?) introducera öring. En fördämning hade rivits ut, delar av vattendraget hade återmeandrats och grus och sand hade tillförts området. Innan dagens slut hann vi också besöka en tidvattenbarriär där man studerade nejonögats uppströmsvandring.

Holland1

Fishway De Bult

Holland3

Flodnejonögon-vattnet i Drentse Aa National Park.

Holland2

Nissögat på besökscentret.

Under förra veckan besökte sju av oss från Karlstads Universitet Nederländerna för att diskutera den projekterade Fish Migration River. Det är en enorm fiskväg som är tänkt att gå genom Afsluitdijk, en tidvattensbarriär mellan Waadenzee i Nordsjön och den skapade sötvattenssjön Zuiderzee i Nederländerna. NRRV, med Olle Calles och Eva Bergman i spetsen, har varit ansvariga för att ta fram en monitoringplan för att utvärdera fiskvandringen genom och vid den tänkta fiskvägen. I fredags besökte vi Afsluitdijk tillsammans med forskare från IMARES, lokala förvaltare och organisatörer från Fish-migration-river-teamet. Efter besöket disktuerade vi fiskvägens design och monitoringens utförande.

Den stora utmaningen är att släppa in vandrande fiskar men inte saltvatten. I dagsläget är tidvattenslussarna stängda vid högvatten och fisken tvingas, om den vill förbi slussarna, simma mot starka strömmar vid lågvatten. Fiskar som kan tänkas använda fiskvägen är bland annat storspigg, ål, havsnejonöga, flodnejonöga, staksill, nors, skrubbskädda, öring och sik, med lax och stör som spektakulära framtida målarter. För den mer långvandrande anadroma fisken är Rhens vattenssystem ett troligt slutmål. En tiondel av Rhens vatten rinner ut genom slussarna vid Afsluitdijk. Fiskvägen skulle också kunna användas av sötvattensfisk, såsom gös och gärs, för att ta sig in i sjön igen, efter att ha spolats ut när tidvattensslussarna öppnas.

FMR

En simulering av Fish migration River (bilden från www.wageningenur.nl)

FMR1

Utflödesområdet för vatten från slussarna. Det är i det här området, förmodligen till vänster om bilden, som fiskvägen planeras att byggas. Stolparna vi ser, och de ryssjor som hör till dem, är en del av ett övervakningsprogram för att undersöka vilka fiskar som finns i området, var de uppehåller sig och hur detta skiljer sig åt i tiden.

FMR4

Slussarna under fallande tidvatten. När tidvattennivån är låg strömmar sötvatten ut från sjön, genom slussarna.