Den vetenskapliga artikeln ”Spawning migration of wild and supplementary stocked landlocked Atlantic salmon (Salmo salar)”, om laxens lekvandring i Klarälven, har publicerats i River Research and Applications. Författare är Anna Hagelin, Olle Calles, John Piccolo, Larry Greenberg och Eva Bergman från NRRV, Karlstads Universitet. I artikelns abstrakt skriver de:

”Upstream migration by adult salmonids is impeded by dams in many regulated rivers, as is the case for landlocked Atlantic salmon, Salmo salar, in the River Klarälven, Sweden. There, the salmon cannot reach the spawning grounds due to the presence of eight dams. Hence, hatchery-reared smolts are released downstream of the dams, and upstream migrating spawners are caught in a trap at the lowermost dam before transported by truck to the spawning grounds past the dams. To identify the spawning grounds and compare the behavior of wild and hatchery-reared Atlantic salmon during upstream migration and spawning, 34 wild and 28 hatchery-reared, radio-tagged Atlantic salmon were followed during their spawning migration from August to October 2011. Half (50%) of the hatchery fish, but only 11,8% of the wild fish ended up as fallbacks, i.e. they migrated past the first downstream power station, and did not spawn. A significantly higher proportion (21.4%) of hatchery- reared salmon moved in an erratic way, with several up and down stream movements, when compared to the wild salmon (5.9%). When looking at the salmon that stayed in the river (exc. fallbacks), wild individuals exhibited a holding behavior (little or no movements before presumed spawning) more often (86.7%) than the reared ones (50%). The wild salmon also held position (and presumably spawned) for longer time (25.4 days) than the reared salmon (16.1 days). Reared salmon held position, on average, 10 km further upstream than wild salmon, passing the presumed best-quality spawning habitat. The migration speed (average 17.4 km/day) between two logger stations did not differ between wild and reared fish or between sexes. Our results suggest that the reproductive success of hatchery-reared Atlantic salmon is relatively low and their capacity as supplementary spawners to the wild population in the Klarälven, is probably small.”

Läs artikeln här. Om du inte har tillgång till tidskriftens innehåll men ändå vill läsa artikeln, maila författarna!

Imorgon, tisdagen den 11 februari håller Daniel Nyqvist, doktorand vid Karlstads Universitet, ett seminarium med titeln “Downstream migration of Atlantic salmon kelts in River Klarälven”. Seminariumet ges klockan 13:15 i rum 5F416 på KAU. Alla är välkomna!

Nyqvist_seminar

Just nu är höstens nedströmsvandring av lax (och öring) kelt i Klarälven i full gång. Vi följer ett fyrtiotal radiomärkta laxars öden och äventyr och hoppas samla in intressant information. Detta är tredje säsongen i rad som vi med radiotelemetri följer den utlekta laxens vandring och beteende i älven. Av störst vikt, inför framtida fiskvandringsåtgärder, är kanske att vinna ytterligare kunskap om fiskens beteende vid det första vattenkraftverket (Edsforsen) som de stöter på under sin nedströmsvandring.

EdsforsenHöst

Höst vid Edsforsens damm, Klarälven.

Edsforsen galler

Gallret vid ett av turbinintagen vid Edsforsens kraftverk. Om man kollar noga kan man i högra hörnet se tre-fyra kelt som står och undrar (?) vart de ska ta vägen.

I somras genomfördes en fältstudie för att se hur den vildfödda smolten klarar sig på sin nedströmsvandring i Klarälven – på vägen från uppväxtområdena kring Sysslebäck till Vänern. En liknande studie gjordes 2009, men i somras avtalade vi med Fortum om att de skulle spilla vatten i kraftverken samtidigt som studien genomfördes. Skulle spillet öka smoltens överlevnad på vägen?

Det blev drygt två hektiska månader i fält för de två fältassistenterna Jacob Greenberg och Adam Lewenhaupt, under överinseende av Johnny Norrgård och Eva Bergman. Projektet bekostas dels av Interregprojektet ”Vänerlaxens fria gång” och dels av Fortum som står för kostnaden av spillvattnet.

När loggrarna låg på plats märktes de infångade fiskarna med akustiska sändare och återutsattes på fyra olika ställen längs älven. Akustiska sändare ger ifrån sig små ljudsignaler som kan fångas upp av utplacerade loggrar. Efter att fisken satts ut genomfördes manuell pejling av fisken med hjälp av en hydrofon. Sträckan mellan utsättningsområdet längst i norr och Edebäck tar två dagar i båt att pejla, och sträckorna mellan kraftverken ytterligare 3-4 dagar.

Efter några veckor hade smolten antingen tagit sig till Vänern eller identifierats som ”saknade” och studien kunde avslutas. Då bärgades loggrarna och tankades ur på sitt datainnehåll. De flesta loggrarna var lätta att hitta och få upp, men några kunde inte återfinnas med mindre att Johnny fick dyka efter dem! Nu finns loggrarna i tryggt förvar och siffrorna ligger i datorn. Det som nu återstår är att följa varje fisks vandringsbeteende och räkna fram hur stor andel av smolten som tog sig hela vägen till Vänern och var och när de övriga försvunnit.

Smoltforsok2

Smoltforsok3

Smoltforsok4

Texten är ursprungligen en mini-rapport skriven av Eva Bergman, Johnny Norrgård, Jacob Greenberg och Adam Lewenhaupt för Länsstyrelsen Värmland. 

Idag pratade John Piccolo om smoltmigrationen i Klarälven på seminariet  ”Understanding smolt  migration in Klarälven”. Under två år (2012 och 2013) har John Piccolo med fältarbetare och nordlig experthjälp fångat smolt med ryssja i Edebäck (strax uppströms Edsforsen, det åttende kraftverket från Vänern och det första kraftverket de nedströmsvandrande smolten stöter på i sin vandring mot sjön).

Syftet med arbetet har varit flerfaldigt: För det första har man kunnat studera smoltvandringsperioden som sådan. När och hur länge vandrar smolten? Detta har arbetet med ryssjan gett en tydligare bild av då smolt fångats från början av maj och en bra bit in juli. Denna kunskap kan potentiellt användas för att tajma spill-vatten vid kraftverken eller andra åtgärder för att underlätta överlevnaden i vandringen i den utbyggda delen av älven. Man skulle även kunna tänka sig att information om den naturliga smoltvandringsperioden kan användas för att tajma utsättningen av den odlade fisken. Vidare är det – eftersom smolt märkts, satts upp uppströms ryssjan och i vissa fall återfångats i den – möjligt att uppskatta antalet vandrande smolt. En uppskattning av smolt-produktionen i älven kan sedan relateras till habitatkvalitet, antal lekfisk, överlevnadstal i älv och sjö. Det framtida målet är, för John Piccolo, att kunna skapa en modell av laxpopulationen som sammanlänkar laxens skiftande habitat (lekplatser, uppväxtplatser, vandring, sjö osv) och livshistoriefaser.en annan vision är att kunna studera ”ecoevolutionary dynamics” där till exempel populationsmodeller, evolution och klimatförändringar analyseras. För detta krävs dock ytterligare och rejäla ansträngningar – både i älv och sjö.

John avslutade med att trycka på värdet av att få igång ett smoltmonitoring-program i Klarälven. Föredraget följdes av diskussion om Klarälvslaxen och dess framtid.

JohnPiccolo

Missa inte morgondagens seminarium om smoltmigration i Klarälven. Som förfest bjuder vi på dessa fina bilder från sommarens forskning. Fotona är alla tagna av fältarbetaren Oscar Askling. Väl mött imorn klockan 13:15 i sal 5F416 på Karlstads Universitet. Alla är välkomna!

IMG_3876

Smolt (lax och öring) fångades på sin nedströmsvandring i denna ryssja. De fångade fiskarna märktes och släpptes ut uppströms fällan och riskerade alltså att fångast igen när de passerar ryssjan. Genom att jämföra antalet märkta fiskar med antalet omärkta i fångsten beräknas sedan det totala antalet smolt som passerar ryssjan i älven, s.k mark and recapture beräkning av populationens storlek.

IMG_3681

Forskaren John Piccolo i aktion.

IMG_3756

Ett laxsmolt mäts.

DSC03427

Ett märkt öringsmolt

 

Under de senaste veckorna har vi radiomärkt ytterligare ett knappt 30-tal lekvandrande laxar i Klarälven. Som vanligt märker vi dem när de fångats i fiskfällan i Forshaga. Våra radiomärkta laxar transporteras sedan tillsammans med de andra lekvandrande laxarna (och enstaka öringar) i tankbil föbi 8 vattenkraftverk och släpps ut uppströms Edsforsens kraftverk. Härifrån får de sedan själva fortsätta vandringen mot lekplatser i Nordvärmland.

Huvudsyftet med dessa fiskar är att återigen kolla på rörelse och beteende under nedströmsvandringen efter leken, när lekfisken blivit kelt. Särskilt intressant är beteendet vid Edsforsens kraftverk – det första kraftverket de stöter på nedströmsvandringen. Vi vill samla in ytterligare ett års data som underlag till designen av en åtgärd för att öka överlevnad vid nedströmsvandringen i älven.

Men först ska fisken leka och överleva leken (vi har såklart möjlighet att följa fisken även då – tex. under lekvandring och övervintring). Att döma av tidigare års studier kan vi förvänta oss att de fiskar som överlever leken vandrar ner både på hösten, snart efter leken, och på våren efter att ha övervintrat i älven. Vid själva studien i dammen vid Edsforsens kraftverk kommer vi undersöka hur fisken berör sig där, förhoppningsvis i en så normal driftsituation som möjligt. Många av de tidigare passagerna har nämligen studerats vid mer än normala nivåer av spill då kraftverket inte alltid gått på full kapacitet.

Nu ser vi fram emot en intressant laxvandringssäsong!

Edsforsen

Spill-luckorna vid Edsforsens kraftverk. Turbinintaget utanför bild till vänster.

 

Under de senaste dryga två månaderna har vi i källaren på Karlstads Universitet stretat med ett experiment om smolt och deras beteende i samband med nedströmsvandring. Smolten, när de på våren–försommaren vandrar nedströms i utbyggda vattendrag stöter  på dammar och vattenkraftverk. Ofta finns ingen åtgärd som underlättar nedströmsvandringen, i vilket fall smolten (och alla andra vandrande fiskar för den delen) är utlämnade till att passera via kraftverkens turbiner eller via tillfälligt spillvatten.

Under de senaste åren har man dock mer och mer börjat prata om problem associerade med nedströmsvandringen. På flera håll har man även designat åtgärder för att leda fisken förbi kraftverken. Man söker då få fisken att vandra in i en mindre öppning i dammen där (oftast) bara en liten del av vattenflödet passerar. Det är inte vad fisken är van vid under naturliga förhållanden, alltså måste man på olika sätt försöka leda eller locka de vandrande fiskarna mot öppningen där man vill att de ska passera. Det görs tex, genom olika former av snedställda galler – där fisken leds rätt utan att någon gång tvingas till radikala brytningar med strömriktningen.

Vad vi har försökt kolla på i våra strömakvarier är dock själva öppningen och hur små förändringar av denna kan påverka strömmiljön och därigenom fiskens beteende. Vi har konstruerat en mini-mini fördämning i ett strömakvarium och i denna en öppning där fisken kan passera. Vi har sedan manipulerat öppningen på två olika sätt. Dels genom att göra kant-vinklarna på öppningen mjuka – mera strömlinjeformade – för att vattnet ska flöda in i öppningen med mindre grad av, för fisken, underlig turbulens.  Och dels genom att täcka botten av öppningen, och rännan som följer, med knytnävsstora stenar. Tanken är att de olika manipulationerna kan göra öppningen mer eller mindre attraktiv för den vandrande fisken och få den att snabbare eller långsammare välja att passera genom den. Vi har testat de olika behandlingarna och en klassisk fyrkantig öppning först med odlade smolt, och sedan med ett litet antal vilda smolt från Klarälven. Inga glasklara resultat är synliga men vi har 113 timmar film inspelad och nu återstår en djupare analys av fiskarnas beteende.

Glad sommar på er!

Smolt

Smolten – här en vild-fångad från Klarälven – mäts och vägs efter att de deltagit i experimentet. 

Fältarbetaren Daniel Nilsson berättar: Jag har nu jobbat ungefär en månad som fältarbetare i projektet ”Vänerlaxens fria gång”. Den här delen av projektet är ett led i att få lax och öring att kunna ta sig från Vänern och till sina lekplatser mellan Ekshärad och Höljes. Man vill i framtiden även få laxen att leka uppströms Höljes. Problemet består i alla kraftverk på vägen upp, där det första är placerat i Forshaga ca 2 mil norr om Karlstad.

När fiskarna kommer till Forshaga så är det stopp. Det finns ingen laxtrappa som hjälper de förbi kraftverket. Här har Fortum fått ålagt sig att bygga en fiskfälla. den fungerar då så att lekfisk (fisk som vill uppströms för att leka) själva vandrar in i fällan. Där sorteras de, mäts och transporteras senare upp med tankbil till vatten varifrån de själva kan vandra vidare mot sina lekplatser högre upp i systemet. Vissa laxar kommer sen simma upp och leka medans det finns vissa som vänder neråt och fastnar mellan kraftverken. När laxen har lekt så övervintrar den uppe i systemet och vänder sedan neråt mot Vänern igen. Det gör även de ”smolt” (laxyngel) som ska ner och äta sig stora i 2 eller flera år innan de sen ska upp och leka i sin tur. Problemet uppkommer vid nedströmsvandringen där de måste gå genom turbinerna (om det inte spillls vatten vid kraftverken) ner. Turbiner på 7 kraftverk. Det är inte många procent av fiskarna som överlever. Mycket på grund av detta och frikostigt fiske tidigare så har laxfångster gått från 30 000 lekfisk på 1800-talet till ca 500 st idag.

Projektet ”Vänerlaxens fria gång” tar alla dessa delar i anspråk och söker lösningen på problemen. Den delen jag är med på handlar om att effektivisera fällan i Forshaga, det är doktorand Anna Hagelin på KAU som sköter denna delen , och jag är då fältarbetare åt henne och hjälper till med att utföra praktiskt arbete i fält så hon kan sköta andra viktiga delar.

På kraftverket i Forshaga så har vi placerat ut 4 loggrar. En logger är en apparat som registrerar när en speciell sändare passerar eller kommer nära, sändare som vi sätter på lax. Sen gjorde vi en signalkarta i vattnet nedströms kraftverket. Detta för att se vilken väg laxen tar när den närmar sig kraftverket.

Jag och Anna har märkt 28 laxar som kom upp tidigt till fällan, tidigt lekvandrande fiskar som vill upp och leka. Dessa ska då studeras hur de beter sig när de släpps upp mot lekomårdena så tidigt. Anna som satt sändare på 100-tals fiskar utför då själva proceduren medans jag antecknar och hjälper till som en sjuksyster. De laxar vi märker är oftast mellan 70-90 cm så i mina ögon sett inga småfiskar.

Vi har även ett samarbete med en yrkesfiskare på Vänern. Han fiskar bland annat med ryssjor. Stora fångstburar som har långa ledarmar som leder in fisk i buren. I dessa fångas bland annat lax. Lax som vi sätter sändare på . Det har monterats loggrar i varje älvmynning i Klarälven så vi kan se när, och via vilken väg, de märkta laxarna från Vänern stiger upp i älven. När dessa så småningom kommer upp till Forshaga så pejlas de in till fällan. Detta görs både med hjälp av signalkartan och med handpejling.

ForshagaSignalkarta

Karta över området nedströms Forshaga kraftverk. De svarta markeringarna är då signalpunkter. Där har vi haft en sändare som registrerats av loggrarna. Allt för att utröna var laxen vill gå. Till slut så kommer den förhoppningsvis gå in i fällan.

radiomärkt lax

Här poserar Anna stolt med en laxhane som fått en radiosändare. Sändaren kan man se vid ryggfenan

radiomärkning på Vänern

Daniel Nilsson och yrkesfiskaren Måns Bagge på väg ut på Vänern. Märkränna i förgrunden.

/Daniel Nilsson, fältarbetare

Texten är, i något annorlunda utformning, även publicerad på bloggen Nesseman