Grundforskning

Åsa Enefalk speglar sig i pinnarna i Karlstads Universitets strömrännor.

Idag höll Åsa Enefalk ett intressant och uppskattat seminarium med titeln ”Effects of fine woody debris on brown trout”. Hon började sitt föredrag med en genomgång om den ekologiska teorin bakom öring och död ved. Död ved, eller ”fine woody debris” (pinnar!) som Åsa forskar om, kan påverka öringen och dess tillväxt på flera olika sätt. Pinnarna kan ge skydd från strömmen, vilket minskar energiåtgången och därigenom kan öka tillväxten. Veden kan också ge avskärma en öring från andra öringar och på så sätt minska mängden konflikter mellan fiskarna. Genom att inte slösa lika mycket tid och energi på att slåss kan fisken ägna sig åt att tillväxa. Den döda veden utgör också habitat för öringens mat – bottenfauna – och ger fisken skydd från predatorer. Men för mycket ved är inte heller bra. En massa ved kan bli ett problem vid jakten på maten och om fiskarna istället för att ha lite koll på varandra irrar runt i en vedlabyrint, för att plötsligt stöta på varandra kan det leda till mer aggression.

Åsa berättade sedan om hennes forskning runt dessa här teorier. Hon beskrev både ett laboratorieförsök i källaren på Kau och ett experiment i utomhusrännor i Finland. Hon har sett att öringen gärna uppehåller sig i veden och bekräftat att veden påverkar fiskens beteende. Tidiga resultat pekar på att sambandet mellan ved och tillväxt inte alltid är glasklart. En intressant aspekt av resultaten var hur fiskarnas inbördes rang påverkar hur de drar nytta av och beter sig i veden. Till exempel var aggressiviteten hög för fiskar med hög rang, både i miljöer med väldigt lite och väldigt mycket ved men mindre med mellanstora tätheter av ved. För fiskar med låg rang utgjorde dock även mycket ved ett skydd från aggressivitet.

På tisdag kommer Åsa Enefalk, doktorand vid Karlstads Universitet, hålla ett seminarium med titeln “Effect of fine woody debris on brown trout and stream invertebrates”. Seminariumet ges klockan 13:15 i rum 5F416 på KAU. Alla är välkomna! Större grupper föranmäler sig till john.piccolo@kau.se.

Vårens seminarie-program kan förresten läsas under kalenderfliken på bloggen och bjuder på flera väldigt intressanta föredrag.

Det avdelningsgemensamma laboratorieexperimentet fortskrider. För att hålla isär individuella fiskar märks de med med VIE (visual implant elastomer). Detta innebär att två-komponentsplastfärg injiceras i fiskens rygg och/eller stjärtfena. Olika färg- och fenkombinationer på olika individer gör det möjligt för oss att skilja dem åt. Färgmärkningen fungerar som en sorts nummerlapp eller namnlapp på fiskarna under experimentets gång.

Öringen märks med röd färg i ryggfenan…

Och i stjärtfenan…

Den här fisken är märkt i både rygg- och stjärtfena. Genom att jämföra färgmärkning på de olika fiskarna kan vi sedan skilja dem åt under experimentets gång.

Ett nytt experiment om öringens vinterbeteende ligger i startgroparna i akvarieanläggningen på Karlstads Universitet. Johan Watz, doktorand på laxfiskars vinterekologi, är general för experimentet, i vilket olika beteendetyper av öring ska testas i konkurrensförhållanden med och utan yttäckande is. Beteendetyperna definieras som fiskar med hög respektive låg vilometabolism (beräknas genom att mäta gälslagsfrekvens i vila i mörker). Vilometabolismen hör ofta ihop med aggressivitet, där aggressiva, dominanta fiskar som regel har hög vilometabolism. Vi hoppas se hur närvaron och frånvaron av ett istäcke påverkar interaktioner mellan fiskar med de olika beteendetyperna och i förlängningen förstå hur detta påverkar strategier för vinteröverlevnad.

Istäcke på ett av strömakvarierna i källaren på KaU.

Johan Watz pekar ut kammaren där fiskens vilometabolism mäts. Fisken placeras i ett mörklagt akvarium under en tid för att “lugna ner sig”. När fisken gått ner till vilometabilsm filmas den och gälslagsfrekvensen räknas. Hög gälslagsfrekvens innebär hög vilometabolism och vice versa.

Åsa Enefalk rapporterar från Finland:

“Min forskning handlar om att ta reda på om öringar mår bättre när de bor i bäckar där det ligger pinnar, kvistar och annan fin död ved – och om de mår sämre utan dessa trevliga inslag i sin hemmiljö. Just nu håller jag på med ett experiment där unga öringar får simma i konstgjorda bäckar, vissa med knippen av meterlånga pinnar i vattnet, vissa utan. Hur tar man då reda på om öringarna mår bra eller dåligt? Ett sätt som används mycket är att väga och mäta dem innan och efter försöket. Öringar som växer fort antas ha det bra – för öringar är det verkligen en fördel att växa sig stor på kort tid. Ju större fisk, desto fler romkorn, och desto större chans att föra sina gener vidare. För öringhanar går det bättre att få para sig om de är stora.

Men tänk om mina öringar aldrig någonsin använder de där pinnarna jag har lagt i? Tänk om det beror på något helt annat om de växer fortare i bäckarna med pinnar – det kanske råkar finnas mer mat i just de bäckarna, eller så väljer de att vara i någon del av bäcken som är utan ved, men bättre än ställena där de ved-lösa öringarna står… Hur tar man reda på om fisken gömmer sig i veden, om den knaprar i sig insekter som kryper på veden, eller om den blankt struntar i veden?

När det gäller maten kan man faktiskt magpumpa fisk. När man ändå söver den en stund för att väga och mäta kan man också suga ut maginnehållet med en liten spruta. Sedan är det ”bara” att kolla om de uppätna krypen matchar krypen på veden (som man också tar prov på).
När det gäller var fisken är någonstans är det lurigare. Som tur är finns det en fantastisk teknik som kallas PIT (passive integrated transponder). Det är små elektroniska chips inkapslade i glas. Resultatet blir ett märke som ser ut lite som en lakritspinne, som kan ligga i fiskens bukhåla utan att störa, och som kan läsas av med en antenn när man kommer tillräckligt nära. När märket läses av får man reda på den unika kod som just det märket har – den fiskens ”namn” om man så vill. Ordet ”passive” betyder just att märket inte ”gör” något förrän antennen är tillräckligt nära för att ”väcka” det. Eftersom jag är biolog och inte fysiker tänker jag inte försöka förklara närmare hur det går till. Poängen är i alla fall att PIT-märket inte behöver något eget batteri, utan kan läsas av år efter år om man så vill.

Just det här experimentet gör jag i Finland tillsammans med fiskforskaren Ari Huusko. Här har vi ordnat så att PIT-antennerna är byggda som en ögla som går ner under botten på bäcken, tvärsöver bäcken, och sedan upp över vattenytan och tillbaka. De registrerar varje gång en fisk simmar igenom öglan för att komma till eller från veden. Det kan man kalla stalking på hög nivå!”

Enheterna som utgör mellansteget mellan PIT-antenn och dator.

Så här kan det se ut på dataskärmen som tolkar signalerna från PIT-antennerna. Uppe till höger simmar en fisk förbi en antenn, och koden kommer upp på skärmen. Till vänster är det en annan fisk som simmar förbi en annan antenn.

Åsa Enefalk berättar om sin forskning: “Öring gynnas av död ved i vattnet. Att ta reda på hur mycket och på vilket sätt är kärnan i min forskning. Det kan vara en stor utmaning ute i naturen där öringen påverkas av många faktorer förutom den döda veden. På lab i Karlstad finns möjligheter att kontrollera allt utom mängden död ved, och jag har just avslutat ett försök här. Nu kommer jag att starta upp ett försök i norra Finland, där jag fått chansen att använda en anläggning med konstgjorda bäckar utomhus. Det blir ett bra komplement till labförsöket, eftersom anläggningen i Finland är större och ”semi-natural”, dvs öringarna får leva av de byten som finns i de konstgjorda bäckarna, och vattnet kommer från en närliggande sjö. I detta försök kommer jag först och främst att titta på tillväxt, och se om öringar med död ved i vattnet tillväxer bättre. Jag har gjort ett första besök, och nu ligger videpinnar och öringyngel i bäckarna och ”gottar till sig” inför experimentstarten i augusti.”

Några av de konstgjorda bäckarna i norra Finland.

På väg till och från anläggningen mellanlandade jag i Uleåborg, en stad som liksom Karlstad är grundad av Karl IX, byggd på ett floddelta och känd för sitt laxfiske. En skillnad är att i Uleåborg finns ett stort vattenkraftverk mitt i stan, och därmed en imponerande fiskväg genom stans stadspark.

Imorgon, den 27 maj kl 10.15 i Erlandersalen (11D227) på Karlstads Universitet håller Johan Watz sitt Lic-seminarium – “Winter behaviour of stream salmonids: effects of temperature, light, and ice cover”.

Opponent är Svein Jakob Saltveit från Naturhistorisk museum, Oslo.

Alla är välkomna!

Licenciat-avhandlingen finns att läsa online här.

Nu har våren kommit till Djupadalsbäcken. Isen har smält och vattnet sjunkit undan något. Valborg firades genom att pejla fisk: 110 märken pejlades, varav en handfull högst troligt är döda fiskar/tappade märken. Ändå verkade det som om många har överlevt vintern. Nu när den naturliga isen är borta, finns det en chans att de simulerade istäckena ger effekt, då det är dags för öringarna att börja äta aktivt. Inom kort kommer dock konstruktionerna att tas bort och fiskarna ska elfiskas för att mäta vinteröverlevnad och viktförändringar.

Det finns konstgjorda bäckar i källaren på Karlstads universitet – vårt så kallade strömvattenakvarium. Under hösten har årsungar av öring fått möta olika miljöer i dessa bäckar. Syftet har varit att undersöka effekten av död ved, i detta fall grenar och kvistar av björk. En av rännorna fick ta emot massor av björkris, en annan litegrann, och en tredje inget alls. Fiskarna videofilmades, och hypotesen är att de gynnas av död ved, mer ju mer som finns. Öring är en aggressiv fisk som gärna slåss med andra öringar, men som lever efter idén “syns inte, finns inte”. När det finns gömställen – t ex i nedfallet ris – minskar antalet slagsmål och öringen kan spara energi. Man har också kunnat se på större öring att aktivitetsnivån sjunker då det finns död ved – fisken vilar mera. När resultaten av detta experiment är färdiganalyserade kan de ge en fingervisning om detta även gäller ung öring.

Ett vanligt beteende hos ung öring i miljöer utan ved – att ligga och trycka i bottengruset. Bild från strömvattenakvariet.

Sjätte pejlningen av öring i Djupadalsbäcken genomfördes i förrgår. Denna gång lokaliserade vi fiskar under isen när mörkret hade lagt sig. Som vanligt fann vi ca 100 fiskar, varav en del var fiskar som vi inte hade sett röken av sedan de märktes i december.

Den portabla PIT-antennen scannar i pannlampssken t.v. och en koncentrerad Oscar t.h.

Under projektets gång har vi hittat en del spår i snön. Bilden nedan visar några av de som vi sett.

Någon som vill vara med i gissningsleken?

Spår i snön.