I Klarälven fångas lekvandrande lax och öring i en fiskfälla i Forshaga, det första kraftverket de stöter på under sin vandring upp i älven. Fällan består av en laxtrappa som slutar i ett falskt fall som lockar fisken in i fisken i en bassäng. Från fällan i Forshaga transporteras de fångade fiskarna i lastbil förbi åtta vattenkraftverk och släpps ut i norra Värmland. Därifrån fortsätter de sin lekvandring älven. Fisken rör sig fritt i området mellan Edsforsens- och Höljes kraftverk. Under de senaste åren har arbete bedrivits för att förbättra verksamheten vid fällan, och det har troligtvis bidragit till det rekordhöga antalet fångad och transporterad vild lax och öring under 2016. Enligt den statistik som finns tillgänglig har det aldrig fångats lika många vilda laxar respektive öringar något enskilt år sedan åtminstone slutet av 1940-talet. Ännu återstår ett par veckor innan fällan stänger för säsongen.

Antalet vilda laxar fångade i fällan i Forshaga (bild från Gammelkroppa lax AB).

Antalet vilda öringar fångade i fällan i Forshaga (bild från Gammelkroppa lax AB).

Nedströmsvandringen av kelt vid Hertings kraftverk i Ätran är nu i full gång. Fisken som passerar by-passen fångas i en fälla vilket gör det möjligt att räkna och mäta dem. Jonas Christiansson som följer passagen vid kraftverket rapporterar att det i måndags fångades över 450 lax- och öringkelt i fällan. Fisken har också möjligheten att vandra förbi kraftverket i den naturlika fiskvägen, alla kelt fångas med största sannolikhet alltså inte i fällan. Angeånde de senaste dagarna berättar Jonas att kelt-fångsten trappat  av rejält och att det igår endast fångades 4 kelt i fällan. Sedan massfångsten har temperaturen sjunkit och vattnet klarnat. Under den aktuella “massutvandringsdagen” var det stigande vattentemp och hög turbiditet på grund av regn. Samband eller slump?

Smolten har också börjat vandra men ännu ej i så spektakulära antal. Falkensbergs kommun skriver om fiskutvandringen här.

Hertings kraftverk, den naturlika fiskvägen till höger och intagskanalen till turbinen till vänster. I änden av intagskanalen finns det snedställda gallret som ska leda den nedströmsvandrande fisken till by-passen till höger om turbin-intaget. Det är i by-passen fisken fångas. (Foto:Stillbild från Fiskevårdstekniks film)

Som jag redan skrivit om på bloggen tidigare var vi för några veckor sedan vid Hunderfossen i Norge för att hjälpa till att märka vandrande öring. Det hela var en del av ett försök för att testa effektiviteten av fisktrappan/fällan vid kraftverket och jämföra fisk som en gång gått in i trappan med fiska som inte gjort det (iaf inte samma säsong). Fisken som upplevt fällan märks ju lätt när den just fångats i fällan. Den naiva fisken, alltså fisken som aldrig upplevd fällan, måste däremot fångas i älven eller sjön.

I försökets systerstudie hemma i Klarälven fångas den naiva fisken i ryssja ute i sjöns mynningsområden och får sedan på egen hand vandra upp mot kraftverket i Forshaga. Det har också gjorts försök med att märka fisk fångade i sportfisket nedströms fällan. Vid Hunderfossen däremot hade de en annan fångsmetodik. Genom att styra spillvattnet till den bortre spilluckan under en period innan märktiden lockades fisken till området precis nedströms denna spillucka. När märkningen skulle börja stängdes spilluckan hastigt, vattnet försvann och fisk blev kvar i pölar och kar i området nedströms. Frivilliga sportfiskare hjälpte till att stänga möjliga flyktvägar och fångade fiskar placerades i håligheter där vatten fortfarande fanns kvar.

Metoden hade använts framgångsrikt tidigare och Morten Kraabøl, vår norska kollega, hade stora förhoppningar om en god fångst och många märkta fiskar. Dock ville det sig inte riktigt idag. Visst fångade vi och märkte vandrande öringar, men inte alls så många som vi hoppats på. Anledningen till det låga antalet kan vara flera. Morten pratade om att högt vatten gjorde det möjligt för fler fiskar att hinna fly ut från området när vattentillförseln ströps. Men det kan såklart också handla om att få fiskar var där just den dagen/tidsperioden/året. Vi märkte i alla fall alla fångade migranter med Carlin-märken varefter fiskarna släpptes åter till älven, nedströms kraftverket. Inom kort ska flera fiskar märkas, både med Carlin-märken och radiomärken.

Anna Hagelin är redo inför märkning. Säkerhetsutrustningen var regid: vadare, livdräkt, flytväst, signalväst och hjälm. Dessutom kvitterades nedklättring och återkomst av en säkehetsansvarig från kraftbolaget.

Ett helt lag frivilliga sportfiskare hjälpte till att fånga och samla in fisk i området nedanför spill-luckan när spilletvattnet där strypts av.

En öring placerad i kvarvarande vatten pöl/kar i väntan på märkning.

Carlin-märkning av en öring i en märkvagga.

I slutet av förra veckan for Anna Hagelin, med mig som assistent, till Hundefossens kraftverk i Guldbrandsdalslågen för att märka fisk som en del av en undersökning av kraftverkets fisktrappas effektivitetet. Det är en parallel studie till den Anna driver vid Forshaga kraftverk i Klarälven. Vid Hunderfossen  brukar ungefär 700 migrerande öringar från sjön Mjösa vandra förbi årligen. De väger vanligtvis 3-4kg men lekfisk på upp till 12kg förekommer. Ovan kraftverket finns 60km älv med flera fina lekplatser.

En grupp öringar som vandrat upp i fisktrappan – där de räknas i en fiskfälla innan de får fortsätta uppströms – har redan märkts med Carlin-märken och transporterats nedströms igen. Ytterliggare en grupp fiskar ska fångas utanför fällan – alltså innan de upplevt trappan – och märkas. Genom att följa de märkta fiskarnas vidare öden vill man se hur effektiv trappan är – hur stor andel av de närvarande fiskarna som hittar upp i den och hur lång tid det tar.  Dessutom, genom att jämföra fisk som tidigare vandrat genom trappan men satts ned, med fisken som aldrig upplevt trappan hoppas man bättre kunna förstå hur viktig fiskarnas tidigare erfarenheter är för deras benägenhet att hitta och gå upp för trappan. Ett antal fiskar ska dessutom radiomärkas så att man ska kunna följa deras rörelser nedanför fällan i mera detalj.

Mer om själva märkningen kommer inom kort…

Hunderfossen och det sagolika blågröna vattnet.

Fiskfällan – huset där fisken räknas anas bakom björkarna.

Mårten Kraabol berättade att överlevnaden vid nedströmsvandringen förbi kraftverket var mycket hög- både för smolt och kelt. En timmerränna alldeles bredvid turbinintaget bidrar till hög spillpassage. Men även via turbinerna – modell Kaplan – har smolt smoltöverlevnaden visat sig vara stor. Barriären på bilden används inte för att guida fisken – det är den för grund för.

Fältarbetaren Daniel Nilsson berättar: Jag har nu jobbat ungefär en månad som fältarbetare i projektet “Vänerlaxens fria gång”. Den här delen av projektet är ett led i att få lax och öring att kunna ta sig från Vänern och till sina lekplatser mellan Ekshärad och Höljes. Man vill i framtiden även få laxen att leka uppströms Höljes. Problemet består i alla kraftverk på vägen upp, där det första är placerat i Forshaga ca 2 mil norr om Karlstad.

När fiskarna kommer till Forshaga så är det stopp. Det finns ingen laxtrappa som hjälper de förbi kraftverket. Här har Fortum fått ålagt sig att bygga en fiskfälla. den fungerar då så att lekfisk (fisk som vill uppströms för att leka) själva vandrar in i fällan. Där sorteras de, mäts och transporteras senare upp med tankbil till vatten varifrån de själva kan vandra vidare mot sina lekplatser högre upp i systemet. Vissa laxar kommer sen simma upp och leka medans det finns vissa som vänder neråt och fastnar mellan kraftverken. När laxen har lekt så övervintrar den uppe i systemet och vänder sedan neråt mot Vänern igen. Det gör även de “smolt” (laxyngel) som ska ner och äta sig stora i 2 eller flera år innan de sen ska upp och leka i sin tur. Problemet uppkommer vid nedströmsvandringen där de måste gå genom turbinerna (om det inte spillls vatten vid kraftverken) ner. Turbiner på 7 kraftverk. Det är inte många procent av fiskarna som överlever. Mycket på grund av detta och frikostigt fiske tidigare så har laxfångster gått från 30 000 lekfisk på 1800-talet till ca 500 st idag.

Projektet ”Vänerlaxens fria gång” tar alla dessa delar i anspråk och söker lösningen på problemen. Den delen jag är med på handlar om att effektivisera fällan i Forshaga, det är doktorand Anna Hagelin på KAU som sköter denna delen , och jag är då fältarbetare åt henne och hjälper till med att utföra praktiskt arbete i fält så hon kan sköta andra viktiga delar.

På kraftverket i Forshaga så har vi placerat ut 4 loggrar. En logger är en apparat som registrerar när en speciell sändare passerar eller kommer nära, sändare som vi sätter på lax. Sen gjorde vi en signalkarta i vattnet nedströms kraftverket. Detta för att se vilken väg laxen tar när den närmar sig kraftverket.

Jag och Anna har märkt 28 laxar som kom upp tidigt till fällan, tidigt lekvandrande fiskar som vill upp och leka. Dessa ska då studeras hur de beter sig när de släpps upp mot lekomårdena så tidigt. Anna som satt sändare på 100-tals fiskar utför då själva proceduren medans jag antecknar och hjälper till som en sjuksyster. De laxar vi märker är oftast mellan 70-90 cm så i mina ögon sett inga småfiskar.

Vi har även ett samarbete med en yrkesfiskare på Vänern. Han fiskar bland annat med ryssjor. Stora fångstburar som har långa ledarmar som leder in fisk i buren. I dessa fångas bland annat lax. Lax som vi sätter sändare på . Det har monterats loggrar i varje älvmynning i Klarälven så vi kan se när, och via vilken väg, de märkta laxarna från Vänern stiger upp i älven. När dessa så småningom kommer upp till Forshaga så pejlas de in till fällan. Detta görs både med hjälp av signalkartan och med handpejling.

Karta över området nedströms Forshaga kraftverk. De svarta markeringarna är då signalpunkter. Där har vi haft en sändare som registrerats av loggrarna. Allt för att utröna var laxen vill gå. Till slut så kommer den förhoppningsvis gå in i fällan.

Här poserar Anna stolt med en laxhane som fått en radiosändare. Sändaren kan man se vid ryggfenan

Daniel Nilsson och yrkesfiskaren Måns Bagge på väg ut på Vänern. Märkränna i förgrunden.

/Daniel Nilsson, fältarbetare

Texten är, i något annorlunda utformning, även publicerad på bloggen Nesseman. 

Vi har i dagsläget märkt 28 öringar och 28 laxar som gått upp tidigt på säsongen fram tom mitten av juli. Vi håller nu på att märka ytterligare 35 laxar som gått upp sent from mitten av augusti.

Tanken är att vi ska titta på skillnader i beteende under migration och lek mellan dessa olika typer av fiskgrupper. Vi
kommer också att jämföra dessa med de fiskar vi märkte i fjol.

Det vi kan se än så länge är att öringen kommer först till fällan i Forshaga och verkar utnyttja biflödena i större utsträckning än vad laxen gör.

Vi har också varit med yrkesfiskare Måns Bagge och märkt lax fångade i ryssjor på Vänern. Detta har vi gjort för att titta på dels val av väg upp i älven men också för att kartlägga fiskens rörelser nedanför kraftverket. Dessa fiskar kan också ge en viss indikation på fällans effektivitet. Än så länge har endast en fisk utav de tio som gått upp till kraftverket, hittat in men den ångrade sig snabbt och gick ut tillbaka.

Måns och Anders ser över märkutrustningen