Bakgrund

Fiskarter som är beroende av att kunna röra sig mellan sötvatten och hav för att fullfölja sina livscykler stöter ofta på problem i reglerade vattendrag, eftersom vattenkraftverk skapar vandringshinder. Vanligen försöker man lösa dessa problem genom att anlägga fiskvägar vid hindren, för att åter göra det möjligt för fisken att passera (Calles, 2006; Clay, 1995). Fokus för sådana åtgärder har legat på just uppströms passage, medan nedströms passage av kraftverk sällan uppmärksammats och ytterst sällan åtgärdats (Calles och Greenberg, In press; Larinier, 2008). Resultatet har blivit att många fiskar dör på intagsgallren till kraftverken och/eller när de passerar genom turbinerna i kraftverket (Cowx och Welcomme, 1998). Vid turbinpassage är skaderisken relaterad till bl.a. fiskens kroppslängd, dvs. ju längre fisken är desto större risk löper den att bli träffad av turbinens rörliga delar (Ferguson et al., 2008; Montén, 1985).

En art som drabbas speciellt hårt av detta är ålen, som ett resultat av sin långsmala kropp. Till följd av detta och av det faktum att det europeiska ålbeståndet minskat drastiskt har behovet av åtgärder som underlättar ålens passage av kraftverk och andra hinder bedömts som mycket angeläget (Dekker, 2003; Wickström et al., 2008). Samtidigt finns ett allt
större behov i samhället av tillgång till förnyelsebar och klimatneutral elproduktion i form av vattenkraft. Det är därför viktigt att optimera lösningar så att det gynnar såväl  vattenkraftproduktionen som möjligheterna för ål.

En EU-förordning (1100/2007) med avsikt att skydda det europeiska ålbeståndet har antagits och som ett led i denna process har Sverige upprättat en ålförvaltningsplan som bl.a. syftar till att 90 % av all blankål som för närvarande produceras i svenska vatten ska överleva och bidra till reproduktionen (Anonym, 2008). Detta skall uppnås genom nedskärning av fisket,
minskad dödlighet i kraftverk och ökad utsättning av importerade ålyngel. Det långsiktiga målet är att 40% av den naturliga produktionen ska nå havet. I dagsläget är dock kunskapsläget sådant att man inte vet hur man ska utforma de åtgärder som krävs för minskad dödlighet vid kraftverkspassage och kunskap inom detta område är efterfrågat (Larinier, 2008).

Ålen och ålfisket i Mörrumsån

Ålfisket i Mörrumsån nedströms Åsnen är väl känt och åtminstone 14 s k värmane , d v s fasta ålfisken, är kända mellan Åsnens utlopp vid Hackekvarn och ned till Slattesmåla, strax nedströms Granö (Granlund). I Mörrumsån nedströms Åsnen finns, förutom ett mindre kraftverk vid Hovmansbygd, 6 st vattenkraftverk. Det nedersta kraftverket är Marieberg som ligger i den södra utkanten av Svängsta, ca 10 km från mynningen. Ytterligare en mil uppströms ligger Hemsjö nedre som följs av Hemsjö övre ungefär 1 km längre upp i ån. Mellan Hemsjö och de två kraftverken Fridafors nedre och Fridafors övre skiljer ca 10 km och mellan dessa och det översta kraftverket, Granö, ca 2 km.

Sedan 2007 finns en EU-förordning (1100/2007) som förpliktigar medlemsländerna att ta fram en ålförvaltningsplan. Syftet är att på lång sikt möjliggöra en blankålsproduktion om minst 40 % av historiska nivåer. Beståndet i Mörrumsån är i det närmaste helt beroende av utsättningar av karantäniserade ålyngel som importeras från kontinenten. De ålyngel som
trots allt vandrar upp naturligt kan passera de tre nedersta kraftverken. Vid Fridafors nedre finns en ålyngelsamlare. Uppsamlat ålyngel sätts ut uppströms Granö. För nedvandrande blankål finns en skyldighet att fånga dessa i anslutning till Granö kraftverk och den ålspärr som fanns i intagskanalen uppfyllde de villkor som anges i domen. Det har dock visat sig att den inte fungerar tillräckligt väl då ål dels har svårt att hitta in i den ålkista som är belägen ca 50 m uppströms spärren, dels riskerar att fastna i nätet då vattenhastigheten vid höga flöden blir alltför hög för att ålen ska kunna simma tillbaka uppströms.

Under hösten 2010 genomfördes ett försök i samarbete med en av arrendatorerna till Havbältans ålfiske i ett av utloppen från Åsnen att fånga ål som sedan lyftes förbi kraftverken nedströms. Försöket fungerade väl och skulle kunna vara ett alternativ till en ombyggnad i Granö. En sådan lösning blir dock inte lika effektiv då inte hela utloppet från Åsnen täcks in
och ål därför kan välja andra vägar utan att fångas.

Åtgärden

Under 2011 har E.ON byggt om denna fångstanläggning med syftet att undanröja de problem som förevarit för ålen att hitta rätt väg eller undvika att sugas fast försvinner. Den förbättrade ålspärren är dessutom en viktig del i den förvaltningsplan för ål som tagits fram av Fiskeriverket då Mörrumsån är ett av de vattendrag där åtgärder för att underlätta ålens
nedströmsvandring prioriteras högt. Åtgärden bekostas av Havs och vattenmyndighetens Havsmiljöanslag och E.ON.

Den lösning som upprättats bygger på de erfarenheter som vunnits vid liknande installationer vid kraftverken vid Ätrafors (Ätran; Calles & Bergdahl, 2009)och Finsjö övre (Emån; Kriström et al., 2010). Vid dessa har galler med en lutning om ca 35 grader och en spaltöppning på 18 mm visat sig fungera väl för såväl ål som andra förekommande fiskarter. Vid Ätrafors ökade till exempel överlevnaden för ål från ca 30 % före åtgärd till >90 % efter (Calles & Bergdahl, 2009). Designen för gallret vid Granö har tagits fram av Karlstads universitet, E.ON samt konsulter anlitade av E.ON.

Förutom att fungera som avledare för fisk bör dessa galler också utformas så att fallförluster och andra negativa effekter på kraftproduktionen i kraftverket minimeras. Därmed är det möjligt att undvika en minskad produktion av förnybar el samtidigt som problemen med fiskpassage försvinner. Gallret i Granö innebär en teknikutveckling som inte tidigare har
testats, varken inom eller utanför landet. Visar det sig att tekniken fungerar väl skulle det i sin tur betyda att möjligheterna att tillämpa samma lösning vid andra kraftverk ökar.

Åtgärden innebär att befintliga ålnät ersatts med tre lutande 18 mm ålgaller i glasfiber (komposit), se mer information på http://www.comprack.se/. Gallret får en själrensande funktion genom att linspel med slirkoppling installeras för respektive galler. Linspelet kommer vid ökad last, d.v.s. igensättning att falla automatiskt. När gallret faller under vattenytan kommer vattenhastigheten rengöra det glatta gallret utan övrig påverkan. Genom att gallrena utformas med rörlig axel kan de testas för olika lutningar för att finna optimala förhållanden för ålen. Lösningen bygger på att gallrena skall kunna variera lutning mellan 30-40 grader.

På gallrens baksida finns en åluppsamlingsanordning som följer med gallren när dess vinkel ändras. Ålkistan placeras på höger nedströms strand där ålen samlas i en stor bur/sump och vattnet pumpas tillbaka till intagskanalen. Vattenflödet genom ålkistan kan regleras via denna pump så att ett optimalt flöde kan ställas in och anpassas efter ålens utvandringstoppar.

De positiva effekterna består bl.a. av:

  • Nytt material, gallret kommer att tillverkas i glasfiber istället för stål. Glasfiber innebär en glattare yta och därmed mindre riks för påväxt och igensättning av nattsländelarver (Trichoptera) som är ett problem i konventionella lösningar.
  • Ny utformning av gallerspjälor.Genom att tillverka gallret i glasfiber kan spjälorna utformas med entvärsnittsprofil som påminner om en flygplansvinges. Detta betyder en  förbättrad hydraulik med något mindre fallförluster samt en skonsammare  utformning för fisk.
  • Möjlighet att variera gallrets vinkel, därmed är det möjligt att anpassa vinkeln till rådande fysiska förutsättningar och flöden. Det är också möjlighet att vetenskapligt utvärdera effektiviteten vid olika inställningar, vilket aldrig tidigare testats
  • Självrensande funktion. Genom att automatiskt kunna sänka ner gallret vid högbelastning från löv och skräp som förs nedströms av vattnet kan gallret enkelt hållas rent. Därmed
    kan tunga och dyra arbetsmoment undvikas samtidigt som fallförlusterna i kraftverket minimeras.
  • En teknikutveckling innebär att möjligheterna att tillämpa liknande lösning vid fler vattenkraftverk.

Uppföljning

Uppföljningen kommer att genomföras av Karlstads universitet under ledning av Olle Calles och finansieras av E.ON:s Bra Miljövalsfonder. I  korthet kommer denna uppföljning bestå i radiomärkning och spårning av ål vid Granö, samt analys av hur de hydrauliska förhållandena påverkar ålens rörelser. Övriga aspekter som kommer granskas är hur kraftverksdriften påverkas och en övergripande kostnad-nyttoanalys av åtgärden.

 

Deltagare

 

Finansiärer

Avledaren vid Ätrafors kraftverk finansierades avHavs och vattenmyndighetens havsmiljöanslag och E.ON Vattenkraft Sverige.

 

 

 

Responses are currently closed, but you can trackback from your own site.