Som jag redan skrivit om på bloggen tidigare var vi för några veckor sedan vid Hunderfossen i Norge för att hjälpa till att märka vandrande öring. Det hela var en del av ett försök för att testa effektiviteten av fisktrappan/fällan vid kraftverket och jämföra fisk som en gång gått in i trappan med fiska som inte gjort det (iaf inte samma säsong). Fisken som upplevt fällan märks ju lätt när den just fångats i fällan. Den naiva fisken, alltså fisken som aldrig upplevd fällan, måste däremot fångas i älven eller sjön.

I försökets systerstudie hemma i Klarälven fångas den naiva fisken i ryssja ute i sjöns mynningsområden och får sedan på egen hand vandra upp mot kraftverket i Forshaga. Det har också gjorts försök med att märka fisk fångade i sportfisket nedströms fällan. Vid Hunderfossen däremot hade de en annan fångsmetodik. Genom att styra spillvattnet till den bortre spilluckan under en period innan märktiden lockades fisken till området precis nedströms denna spillucka. När märkningen skulle börja stängdes spilluckan hastigt, vattnet försvann och fisk blev kvar i pölar och kar i området nedströms. Frivilliga sportfiskare hjälpte till att stänga möjliga flyktvägar och fångade fiskar placerades i håligheter där vatten fortfarande fanns kvar.

Metoden hade använts framgångsrikt tidigare och Morten Kraabøl, vår norska kollega, hade stora förhoppningar om en god fångst och många märkta fiskar. Dock ville det sig inte riktigt idag. Visst fångade vi och märkte vandrande öringar, men inte alls så många som vi hoppats på. Anledningen till det låga antalet kan vara flera. Morten pratade om att högt vatten gjorde det möjligt för fler fiskar att hinna fly ut från området när vattentillförseln ströps. Men det kan såklart också handla om att få fiskar var där just den dagen/tidsperioden/året. Vi märkte i alla fall alla fångade migranter med Carlin-märken varefter fiskarna släpptes åter till älven, nedströms kraftverket. Inom kort ska flera fiskar märkas, både med Carlin-märken och radiomärken.

Hunderfossen5

Anna Hagelin är redo inför märkning. Säkerhetsutrustningen var regid: vadare, livdräkt, flytväst, signalväst och hjälm. Dessutom kvitterades nedklättring och återkomst av en säkehetsansvarig från kraftbolaget.

Hunderfossen1

Ett helt lag frivilliga sportfiskare hjälpte till att fånga och samla in fisk i området nedanför spill-luckan när spilletvattnet där strypts av.

Hunderfossen2

En öring placerad i kvarvarande vatten pöl/kar i väntan på märkning.

Hunderfossen3

Hunderfossen4 Carlin-märkning av en öring i en märkvagga.

Stina Gustafsson med assistans har under ett par dagar elfiskat i vackra Älgåälven. De små öringar som fångats har märkts med PIT-tags och släppts tillbaka på ungefär samma plats som de fångats. De kan senare återfångas och en får en bild av tillväxten och rörelsen.

Älgån - flodkräfta

En elfiskad flodkräfta

Älgån - flodpärlmussla

Flodpärlmusslor

Älgån - nymärkt öring

En nymärkt öring

Under sommaren besökte jag Lettland för att bistå det lettiska kraftbolaget Latvenergo med att utreda om möjligheterna finns att återetablera fria vandringasvägar för fisk i landets största älv Daugava. Daugava är en av Östersjöns största älvar och är t.ex. större än både Umeälven och Torne älv. Sedan cirka 40 år sätter tre stora kraftverk helt stopp för vandrande fisk, men man vill nu alltså undersöka möjligheterna till att återetablera fria vandringsvägar. De viktigaste vandringsfiskarna anses vara lax, vimma och nejonöga, men även arter som stör har historiskt förekommit och man arbetar med ett återintroduceringsprogram. I Daugava är det mesta av lekområdena indämda, med undantag för sträckan mot och in i Vitryssland. Uppströms det första kraftverket i Riga mynnar dock biflödet Ogre, som har potential som habitat för havsvandrande fisk. Riga är för övrigt en mycket vacker stad och människorna är mycket trevliga.

2013 - Daugava och Ogre

Åsa Enefalk rapporterar från Finland:

“Min forskning handlar om att ta reda på om öringar mår bättre när de bor i bäckar där det ligger pinnar, kvistar och annan fin död ved – och om de mår sämre utan dessa trevliga inslag i sin hemmiljö. Just nu håller jag på med ett experiment där unga öringar får simma i konstgjorda bäckar, vissa med knippen av meterlånga pinnar i vattnet, vissa utan. Hur tar man då reda på om öringarna mår bra eller dåligt? Ett sätt som används mycket är att väga och mäta dem innan och efter försöket. Öringar som växer fort antas ha det bra – för öringar är det verkligen en fördel att växa sig stor på kort tid. Ju större fisk, desto fler romkorn, och desto större chans att föra sina gener vidare. För öringhanar går det bättre att få para sig om de är stora.

Men tänk om mina öringar aldrig någonsin använder de där pinnarna jag har lagt i? Tänk om det beror på något helt annat om de växer fortare i bäckarna med pinnar – det kanske råkar finnas mer mat i just de bäckarna, eller så väljer de att vara i någon del av bäcken som är utan ved, men bättre än ställena där de ved-lösa öringarna står… Hur tar man reda på om fisken gömmer sig i veden, om den knaprar i sig insekter som kryper på veden, eller om den blankt struntar i veden?

När det gäller maten kan man faktiskt magpumpa fisk. När man ändå söver den en stund för att väga och mäta kan man också suga ut maginnehållet med en liten spruta. Sedan är det ”bara” att kolla om de uppätna krypen matchar krypen på veden (som man också tar prov på).
När det gäller var fisken är någonstans är det lurigare. Som tur är finns det en fantastisk teknik som kallas PIT (passive integrated transponder). Det är små elektroniska chips inkapslade i glas. Resultatet blir ett märke som ser ut lite som en lakritspinne, som kan ligga i fiskens bukhåla utan att störa, och som kan läsas av med en antenn när man kommer tillräckligt nära. När märket läses av får man reda på den unika kod som just det märket har – den fiskens ”namn” om man så vill. Ordet ”passive” betyder just att märket inte ”gör” något förrän antennen är tillräckligt nära för att ”väcka” det. Eftersom jag är biolog och inte fysiker tänker jag inte försöka förklara närmare hur det går till. Poängen är i alla fall att PIT-märket inte behöver något eget batteri, utan kan läsas av år efter år om man så vill.

Just det här experimentet gör jag i Finland tillsammans med fiskforskaren Ari Huusko. Här har vi ordnat så att PIT-antennerna är byggda som en ögla som går ner under botten på bäcken, tvärsöver bäcken, och sedan upp över vattenytan och tillbaka. De registrerar varje gång en fisk simmar igenom öglan för att komma till eller från veden. Det kan man kalla stalking på hög nivå!”

image

Enheterna som utgör mellansteget mellan PIT-antenn och dator.

asaskarm

Så här kan det se ut på dataskärmen som tolkar signalerna från PIT-antennerna. Uppe till höger simmar en fisk förbi en antenn, och koden kommer upp på skärmen. Till vänster är det en annan fisk som simmar förbi en annan antenn.

I slutet av förra veckan for Anna Hagelin, med mig som assistent, till Hundefossens kraftverk i Guldbrandsdalslågen för att märka fisk som en del av en undersökning av kraftverkets fisktrappas effektivitetet. Det är en parallel studie till den Anna driver vid Forshaga kraftverk i Klarälven. Vid Hunderfossen  brukar ungefär 700 migrerande öringar från sjön Mjösa vandra förbi årligen. De väger vanligtvis 3-4kg men lekfisk på upp till 12kg förekommer. Ovan kraftverket finns 60km älv med flera fina lekplatser.

En grupp öringar som vandrat upp i fisktrappan – där de räknas i en fiskfälla innan de får fortsätta uppströms – har redan märkts med Carlin-märken och transporterats nedströms igen. Ytterliggare en grupp fiskar ska fångas utanför fällan – alltså innan de upplevt trappan – och märkas. Genom att följa de märkta fiskarnas vidare öden vill man se hur effektiv trappan är – hur stor andel av de närvarande fiskarna som hittar upp i den och hur lång tid det tar.  Dessutom, genom att jämföra fisk som tidigare vandrat genom trappan men satts ned, med fisken som aldrig upplevt trappan hoppas man bättre kunna förstå hur viktig fiskarnas tidigare erfarenheter är för deras benägenhet att hitta och gå upp för trappan. Ett antal fiskar ska dessutom radiomärkas så att man ska kunna följa deras rörelser nedanför fällan i mera detalj.

Mer om själva märkningen kommer inom kort…

Hunderfossen

Hunderfossen och det sagolika blågröna vattnet.

Hunderfossen fällan

Fiskfällan – huset där fisken räknas anas bakom björkarna.

 

Hunderfossen vid timmerränna

Mårten Kraabol berättade att överlevnaden vid nedströmsvandringen förbi kraftverket var mycket hög- både för smolt och kelt. En timmerränna alldeles bredvid turbinintaget bidrar till hög spillpassage. Men även via turbinerna – modell Kaplan – har smolt smoltöverlevnaden visat sig vara stor. Barriären på bilden används inte för att guida fisken – det är den för grund för.

 

Förra veckan åkte Martin och Stina upp till Älgån för att reka inför höstens musselprojekt.

Det första vi gjorde var att ta reda på ifall det fanns gravida flodpärlmusslor i bäcken, vilket det gjorde.

mussla1

En titt på musslans gälar avslöjar ifall den är gravid eller inte.

 

 

 

 

 

 

 

Sedan följde elfiske för att få en uppskattning av mängd och storlek på de öringar som kläckts i år. Tyvärr var många av dom fortfarande väldigt små och det kan dröja innan de vuxit till sig tillräcklit för att kunna bli märkta.

Algan

Martin in action, dagens fångst och en elfiskad kräfta

Nästa vecka blir det nog en till tur upp till bäcken. Då är det förberedande habitatundersökningar och ännu ett elfiske som gäller. Vi håller tummarna för att öringen växt till sig till dess.